Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1870, sida 1

Å4. OD SVIT adv egnudC urr Slu all På majoriteten inom den församling, till hvilken han talade. RIKSDAGEN. Tisdagens sammanträden. Inom Kamrarne egde i Tisdags gemensamma voteringar rum i åtskilliga frågor, hvari kamrarne varit af skiljaktiga meningar, och fattade genom dessa voteringar riksdagen följande beslut: 1:o afslogs med 135 röster mot 126 K. M:t: proposition, att riksdagen måtte medgifva, det Göts kanalbolag må ega att, af bolagets i riksgäldskontoret innestående fond, 140,889 rdr, lyfta 100,00( rdr mot att i stället deponera hos riksgäldskontoret 1,000 aktier i Kinda kanalbolag. Minoriteter röstado för bifall till den kongl. propositionen. 1 Första kammaren afgåfvos 78 röster för bifall til och 27 röster för afslag å propositionen. I Andra kammaren röstade 48 för och 108 emot samma proposition. 2:0 höjdes, i enlighet med Andra kammarens beslut, med 135 röster mot 131 allmänna diskontfonden för utlåning med omsättningsrätt från 9,600,000 rår till 10,000,000 rår. För bifall till förhöjningen afgåfvos i Fösta kammaren 23 röster mot 85. I Andra kammaren röstade 112 för och 46 mot sagda förhöjning. 3:0 godkändes med 150 röster mot 118 Andra kammarens beslut, att kreditivrätt borde tillerkännas s. k. folkbanker på enahanda vilkor, som äro bestämda för sparbanker. I Första kammaren röstade 21 medlemmar för och 86 mot kreditivrätt åt folkbanker. I Andra kammaren röstade 129 för och 32 emot den itrågaställda kreditivrätten. 4:0 beslöts: med 133 röster mot 131, att, i likhet med Andra kammarens mening, bestämmelsen om den s. k. respitmånaden för lån med omsättningsrätt skulle i bankoreglementet bibehållas. Minoriteten röstade för respitmånadens borttagande. I Första kammaren röstade 90 för och 17 mot uteslutande af sagda bestämmelse. I Andra kammaren afgåfvos 46 röster för och 116 mot dess uteslutande. Återstoden af sammanträdet i Första kammaren egnades hufvudsakligen åt behandlingen af förslaget om elementarläroverkens omorganisation, med en ledning af kammarens tillfälliga utskottsbetänkande, hvilket återgafs af oss i gårdagens blad. Under den diskussion, som uppstod rörande denna fråga, uppträdde ingen för antagande af medkammarens omgestaltningsförslag. Deremot voro åsigterna delade om lämpligheten af den af utskottet ifrågasatta revisionen af skolstadgan, på samma gång dock nästan alla talare i större eller mindre grad framhöllo åtskilliga brister i det sätt, hvarpå vår elementarundervisning för närvarande vore ordnad. Den föreställning syntes vara gemensam, att i allmänhet en för ungdomens helsa högst menlig öfveransträngning egde rum vid skolorna, som behöfde afbjelpas. Detta fel tillskrefs hufvudsakligen riksdagen sjelf, som fordrat utvigdning ej mindre af läroverken, än af ämnena, hvaraf flera mindre kunde anses tillhöra den egentliga elementarundervisningen än ett specielt studiuin. Af dessa och flera skäl yrkade hyr Tornperhjelm, Arrhenius, frih. Beck-Friss och grefve Manderström bifall till den föreslagna skrifvelsen. Mot dess aflåtande yttrade sig hrr Bergstedt, hvilken dock omnämnde flera anledningar till anmärkningar, särdeles i afseende å mängden af undervisningsämnen och de enligt hans äsigt falska grunder, hvarpå disciplinen i skolorna var fotad, Berlin, Beckman, Hazelius och vilkorligt grefve Ehrensvärd, af hvilka dock alla nödgades erkänna brister i ett eller annat afseende i nuvarande skolstadga. Hufvudskälet för att icke ingå med den föreslagna skrifvelsen, var att någon genomtänkt tanke icke låg till grund för densamma och att den lemnade regeringen i ovisshet i hvilket syfte den skulle tillsätta den ifrågasatta komiten. Ecklesiastikministern, statsrådet Carlson utvecklade i ett längre och med särdeles intresse åhördt föredrag de grunder, hvarpå den nuvarande undervisningen var stödd. Han påpekade till en början det olika förhållandet mellan en skollag och dess tillämpare i jemförelse med andra lagar. Skollagen innefattade en komplex af den innersta verksamhet, som en menniska kunde komma att utöfva; den skall intränga i lärarnes öfvertygelse och blir först då lefvande. Detta hade varit hufvudtanken vid genomförandet af den nu tillämpade undervisningsplanen, hvarjemte noga tillsetts att läraren blefve i tillfälle att på lämpligaste sätt fördela läroämnena och använda rätta metoden. Talarens bemödande hade alltid varit att fullständiga verkställigheten af skollagen, emedan just ur denna verkställighet utginge en på säker grundval fotad undervisning. Utsköottet hade nämnt att en oro var gängse bland folket beträffande ändamålsenligheten at den nu tillämpade undervismingsplanen. Tal. påpekade till bemötande häraf de brytningar elementarundervisningen varit underkastad, huru man, då man bröt en ny väg för densamma, måst öfvergifva alla gamla traditioner samt hurusom såväl läroverkens som lärarnes och lärjungarnes antal tredubblats. Under sådana m. fl. af talaren omnämnda förhållanden kunde man väl ej vänta sig att lärarne genast skulle gripa i den enhet, hvari de skola vara elementer, och ej heller kunde man ställa samma anspråk på ett i så många afseenden nyskapadt läroverk, som på ett gammalt sådant, som arbetar i en lugn, länge pröfvad verksamhet. Orsaken till den antydda oron vore derföre väl hufvudsakligen att söka deri, att icke allt kunnat ,sätta sig etter den nya formen, att ännu den fullständiga harmonien saknades och en eller annan ojemnhet förefanns. Bland orsakerna till missförhållandena i skolan, hänförde tal. äfven åtskilliga missförhållanden i det sociala och andliga lifvet. Tal. öfvergick härefter till det öfverklagade mångläseriet och omnärande dervid de särskilda cykler af läroämnen, som funnos, samt visade svårigheten att utan att störa det hela bortrycka ett eller annat. Den egentliga faran för öfveransträngning låge deri, att under det de särskilda lärarne sökte hvar i sitt ämne göra lärjungen så förtrogen som möjligt dermed, de ofta derunder kunde bli frestade att utveckla ämnet äfven i dess fivaste nyanser. Botemedlen härför voro antingen att borttaga ett eller annat ämne, eller ock att inskränka lärarnes antal och söka föra dem till enhet i afseende på undervisningen, hvilken väg talaren idagalade sig hafva följt. Ilan hade nämligen velat utplåna mångfalden och uppsöka hvad, som funnes gemensamt för de olika läroämnena, och bilda en enhet genom att sammansmälta likartade ämnen eller ställa ett af de främre i spetsen och låta de andra ansluta sig dertill. Han visade vidare att man steg för steg sökt nedsätta de full