Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 3

när fram, ... jag har intet glömt, unge herre, varken farleden eller det som timade då jag segade här sist... ST Märkelig månde då den händelsen hafva rarit! Svennen gick tätt fram till Nils och hviskade hans öra: — Den natten förlorade eder morfader guldnalsbandet första gången! Nils spratt till och såg skarpt på svennen, men denne stod orörlig framför honom, och hans stora ögon blickade så trofast och allvarligt på honom, att hans tvekan försvann. — Nå väl — sade han efter ett ögonblicks begrundande — så tag rodret, sven, och månde lin arm föra det nu lika säkert, som i min morfaders dagar! Svennen nickade och gick helt lugn akterut samt aflöste styrmannen, hvilken kommit ombord Åbo och såsom en erfaren skeppare antagits till styrman. Ögonblicket derefter sköt fartygets bog tätt under klippan in i sundet, och det fräste och skummade der framför, och en stormvind kom farande med ett förfärligt dån och kastade fartyset som en boll öfver vågorna. Men den höge svennen stod lugn och trygg vid rodret, och fartyget tycktes liksom ett lefvande väsende foga sig efter hans vilja. Så fort man kommit in i sundet, befann man sig genast på lugnare vatten, ehuru hvarje man ombord, uppskrämd till följd af den vidtagna anordningen och Åbo-skepparens berättelser, hvilka inom det trånga utrymmet af fartygets däck växte under vandringen från man till man, med en viss förstämning blickade in i den smala rännan, på hvars sidor man här och der kunde se af vågornas svall ett farligt undervattensskär, medan längst bort det hvita skummet tillkännagaf det ännu farligare grundet, som skrämt skepparen tillbaka. Skymningen föll allt mera på, men ännu kunde man