Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 1

jag vågar ej fortsätta, ty tiden är så långt framskriden, svarade alla åhörarne som med en mun: ,,Det gör ingenting; fortsätt bara! Han kunde då gerna tala ett par timmar å rad, och oaktadt åhörarne måhända aldrig sett de konstverk, han talade om, var det genom hans beskrifning som om målningarne finge färger och skulpturen lif, så lefvande förmådde hans ord att skildra dem. Höyen var den egentlige och förste odlaren at sitt fåderneslands konsthistoria, åt hvars studium han redan som ung student egnat sig och hvarvid han gjort till sin uppgift att verka för utvecklingen af en nationell konst, för att den danska naturens och folkandans egendomligheter skulle afprägla sig i konstnärernas arbeten. Härför verkade han dels i sina båda offentliga ställningar som professor vid konstakademien — hvilket han blef år 1829 — och som inspektör vid den kungliga tafvelsamlingen (från 1839), dels genom det af honom år 1849 stiftade ,, Sällskapet för nordisk konst, hvilket i detta hänseende betecknar haus syfte. Hans inverkan på konstnärerna har varit mycket betydlig, och det har derför också så träffande blifvit uttaladt vid hans död, att oaktadt han ej skrifvit mycket eller efterlemnat några betydliga arbeten, äro frukterna af hans verksamhet dock talrika, ty de äro präglade i mången målning och tala till oss från mången bildstod. Det var isynnerhet naturen, till hvilken han oupphörligt hänvisade sina lärjungar och som han uppmanade dem att taga sig till förebild, och han lade derför också en särskild vigt på sanningen i den konstnärliga produktionen. Hans åsigter ha funnit mycken anslutning bland konstnärerna, och kring honom samlade sig en talrik krets, till hvilken flera af våra betydligaste konstnärer hörde, t. ex. aflidne Bissen, Constantin Hansen, Vermehren, Sonne, Skovgaard m. fl., och som förde hans idcer ut i lifvet. Härigenom bildade sig en ,nordisk målareskola med Höyen såsom medelpunkt samt med det syfte att verka för sanningens och naturlighetens utbredande i konsten. Men emedan denna nordiska målareskola framgick mot det mål, som hon uppställt för sig, utan att taga hänsyn till hvad som presterades utantör skolan, eller tillochmed föraktligt blickande ned härpå, förföll hon till ensidighet och sjelfbeundran; hon blef till ett parti med partisyften och partiintressen; men skulden härför bör icke läggas på Höyen, ty hvad han sökte och sträfvade efter var endast sanningen, och hans rena, älskvärda karakter aflägsnade från honom hvarje tanke på, att han skulle vara en partiman. Det uppstod således en splittring mellan våra danska konstnärer, hvars verkningar ännu i denna dag spåras, mindre måhända i sjelfva konstnärernas arbeten än i pressen, när de olika konståsigterna mötas. På den ena sidan stodo ,,de nordiske eller Höyenianarne med sanning och naturlighet såsom sin lösen; för dem var hufvudsaken en korrekt teckning och ett så omsorgsfullt undvikande af all sökt färgprakt, att de snarare förföllo till den motsatta ytterligheten och målade , grått i grått; på den andra sidan stodo kosmopoliterna, ,judarne, såsom deras motståndare hånande kallade dem, dels emedan flera af detta partis medlemmar tillhörde den mosaiska trosbekännelsen, dels lemedan man beskyllde dem för, att hela I deras verksamhet endast var en aftär och latt ,gesehäftet för dem var hufvudsaken, I konsten det underordnade, medan de påstodo, att för det man hyllade sanning soch natur i konsten, kunde man godt dermed förena begagnandet af de olika konstnärliga effektmedlen. Likasom Höyenianarne hade sin mötesplats i , Sällskapet för nordisk konst, så funno ,,de andre sin härd i ,Konstföreringea. Det är mellan dessa båda partier, ,,de blondet, såsom man snart döpte Höyenianarne, och ,de brunette, som striden så länge varit förd inom vår konstnärsverld. Denna Istrid gällde emellertid långtifrån så mycket principer som personer; ,de blonde, mellan hvilka en ypperlig sammanhållning herrskade, kände sig härigenom starkare än motståndarne, och de förkättrade med friskt kurage allt, som framkom från den andra sidan. Lika öfverseende, som de voro mot ett arbete af den, hvars namn stod på deras eget partis listor, lika stränga, lika fördömande voro deras omdömen om ett korstverk af en ,på den andra sidan, äfven om det teoretiskt tillfredsställde alla deras egen skolas fordringar. ,De brunette stodo naturligtvis icke tillbaka för sina motståndare och sökte äfven å sin sida att verka för sina personliga intressen. Det är icke lätt för en utländning at åtskilja de arbeten, hvilka tillhöra medlemmarne af dessa båda olika riktningar. ty de danska konstföreteelserna ha en sår dan gemensam prägel — då begge partiernas medlemmar välja sina ämnen ,, fläng och icke heller i målningssättet någon väsentlig skilnad gör sig gällande — att olikheten blir mycket svår att upptäcka. Detta var redan fallet för ett tjugutal af år tillbaka, då striden fördes ifrigast, och olikheten är nästan utplånad nu då partierna sågodt som upplöst sig Vid de tillfällen, då de danska konstprestationerna skolat mäta sig med utlandets — Db. 1I 1I1— eeQ2 oo MUR I iOO::; —