Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 1

Från Danmark. (Korrespondens till H.-T:n.) Köpenhamn d. 7 Maj 1870. V. L. A. Höyen f. — Splittringen mellan de danske konstnärerna. ,Åter en cypress i lagerlunden! Ack, hvad ny förlust bebådar den? junger en skald. Denna gång planteras len till minne af den förlust, säderneslanlet lidit genom konsthistorikern Nils Lauite Andreas Höyens bortgång; ty det är cke blott inom konstnärernas samfund, ler denne man verkade och gagnade så mycket, som han skall saknas; det är icke slott i de många offentliga ställningar, vari hans grundliga och vidsträckta kunskaper funno sin euvändning, som förlusten af honom skall bli kännbar; det är cke blott i den kära vänskapsoch familjekretsen, som han djupt begråtes — det är nationen, som i honom förlorat en af sina bäste män, det är fäderneslandet. som i honom mistat en af sina bäste och varmast tillgifne söner, hvars hjerta klappade lifligt för dess sak. Det fanns icke många i Danmark, som ej kände namnet Höyen och visste att sätta det i förbindelse med en gammal älskvärd man med ett mildt och intagande ansigte, omskuggadt af hvita hår, som betäcktes at en liten svart sammetska dott, eller som icke sett hur hans liffulla ögon trots åldern strålade med oförsvagad glans då han berättade om konstnärerna och hvad de verkat. Men aldrig lyste dock inspirationens eld starkare ur dem, än när talet föll på Danmark, dess konst eller dess konstnärer; man kände hur den gamle blef ung på nytt och att det, som han här talade om, icke endast var hans fack i ordets vanliga bemärkelse, icke endast det specialstudium, hvarmed han sysselsatte sig, utan att det var ett lifsstudium, att ho3 honom en innerlig kärlek till fosterlandet parat sig med en lika djup kärlek till konsten, och att detta lif var ett resultat häraf. Deri låg orsaken till den vältalighet, man fann hos honom; det var skälet till att ban omkring sig samlade en talrik skara vänner, icke eadast bestående af konstnärer — och deribland våra största och mest ansedda — utan äfven af landets mest framstående män i alla riktningar, och deri låg tillika orsaken till den fängslande makt, hvarmed han ofta flera timmar å rad förmådde samla åhörare af alla stånd kring sin lärostol. Hans professor-föreläsningar vid konstakademien samlade alltid en talrik studerande flock, talrikare än den, hvaråt de flesta andra föreläsningar kunde glädja sig; detsamma var fallet vid de frivilliga föredrag, han höll inom studentföreningen och arbetareföreningen, hvars stora lokaler alltid voro fyllda när Höyen lofvat föreläsaÅtminstone en gång hvarje vinter höll Höyen ett föredrag i arbetareföreningen; ty han var ingen af de högförnäme docenter, som ej kunna eller vilja finna ord för att tala till folket; tvärtom förstodo få det så som han och få blefvo bättre förstådda af arbetaren och hans hustru än han. Från och med det ögonblick, då den höga, smärta gestalten, som dock under gåendet haltade något, tillfölje af en skada på ena foten, uppträdde i katedern, blef det så tyst i salen, att man kunnat höra en knappnål falla till jorden, och när han, efter att hafva talat långt öfver en timma — ty Höyen uppgick så i sitt ämne, att det såväl för honom som för åhörarne ej existerade någon begränsning i tid — afbröt sig med de orden: ,Det är fu mycket, som jag gerna ville berätta, em