Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1870, sida 2

kan sättas i stånd att draga honom inför rätta och fälla honom... Riden I med ro tillbaka till Wiborg och styrken gamle herr Krister att med allvar fullfölja sina klagomål, liksom I här hafven eggat herr Carl att icke gifva vika och att förtro sig till konungen, och jag säger eder, I kunnen snart, vilken stund I viljen, välja mellan Wiborg eller Åbo! De båda herrarne, hvilka med flit sökt borgstugan, den de under den allmänna lifliga rörelsen i slottet hoppats finna tom, för att der kunna bättre, än som varit fallet i de rum, hvilka blifvit dem anvisade, samtala utan att störas af obehöriga vittnen, afbrötos af herr Carls åldrige hofmästare, som bugande trädde fram emot dem. — Förlåten, gode herrar, att I hafven fått vänta — sade han — men skulden ligger icke hos mig; jag har med edra hästar, riddar Jost, hållit utanför trappan, der I hafven haft eder bostad, och så fort jag fick höra, att I villen hafva dem hit, så har jag låtit eder önskan efterkommas, de vänta eder nu här för dörren... Riddarne nickade nådigt åt den gamle trotjenaren och begåfvo sig ut. Vid tröskeln bugade sig hofmästaren för den andre riddaren, hvilken ännu skulle qvardröja på slottet, och sade, att hans herre vore beredd att mottaga honom när som helst. — Gud bättre — tillade han med en suck — min käre herre har fått sorgliga tidender i dag på morgonen. Hans unge frände, herr Thord Carlsson, har blifvit bortförd fången i natt af tetaliebröder . . . — Af fetaliebröder? — upprepade riddaren — huru vet man det? — Kyrkoherden i Reso har kommit till staden, det har skett i hans egen åsyn, och nu på morgonen har han och domkyrkosysslomannen, herr Lars Skytte, varit hos herr Carl och berättat olyckan. ;