Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1870, sida 1

sken ... Och marsken sporde henne till, om det var Guds vilja, att han skulle vika för konung Christofer och skilja sig vid riket? — Nunnan svarade: ,så hafver jag förstått Guds vilja, att han vill hafva eder till konung i Sveriges rike, och derför hafver han frälst eder ur alla faror allt hittills! — Men då sade marsken: ,huru skall jag det förstå, nu vilja de hafva Christofer till konung, och han blir det ock! — Det dröjde en stund, men så svarade hon och skakade på hufvudet, så att det mörka doket flög omkring och alldeles betäckte hennes skrumpna anlete: ,om det ej sker, som jag nu har sagt och som Gud vill — sade hon — ,,så skola trenne plågor dertör riket öfvergå, örlig, hungersnöd och pest. Så skall Guds vilja framfara, och allt förty, så skolen I konung varal Svennen tystnade, och hans plirande öga hvilade förnöjdt på höfvidsmannen, hvars drag uttryckte ett lifligt deltagande i berättelsen. — Hvad sade så marsken? — yttrade höfvidsmannen. — Sedan nunnan sagt de sista orden, talade hon en stund sagta med marsken, så att jag ej kunde förnimma ett ord, och så försvann hon lika tyst och omärkligt, som hon kommit. Marsken stod en stund stilla med armarna i kors öfver bröstet, men derpå sade han: ,gånge med den saken, som Gud vill, och som han skjuter hararne i berg; jag skall dem ej dertill traga! — Och så gick han ut ur klostret och red tillbaka till stället, der han lemnat de andra svennerna. En lång tystnad inträdde nu, och Clas rörde om i elden, så att den sprakade och kastade tusende mörkröda gnistor uppöfver lågorna. Derpå sade han: — Det må nu vara, huru det vill, med dessa syner och spådomar, men det kan jag höra, att du är marsken tillgifven med lif och själ, Johan