Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1870, sida 2

— 17 ä5—46 w4 9 2DL uppväckte min nyfikenhet och desslikee, hvad jag till lön tör mina forskningar tro: mig hafva erfarit. tt) Or Ola Lasson, orakelmannen, hade htalat länge, om än icke så synnerligen väl. se till sina ,,usla Skellingeboers förmån, och nljag hade — må han tillgifva mig det — uästan upphört att lyssna till hans ord. då jag hörde honom slutligen ställa en beveklig bön till ,,den högtärade departelTr — sa mentschefen, som troligen blir finansminiva Sfer, att taga sig an deras sak. Jag t, spratt hastigt upp från min undangömda tlyrå på åbörareläktaren. Fattande min ) bincenez och anbringande dea stadigt på sin plats, riktade jag blicken till ministeräuvken. Der suto h. exc. frih. De Geer soch chefen för civildepartementet, hr statsI rådet Adlercreutz, båda lugna, allvarliga, sogenomträngliga. IIVad kunde hr Ola Lasson hafva menat? Skulle någon af tt dessa herrar blifva finansminister? Om så alär, tänkte jag för mig sjelf, kan det väl osicke vara mer än en af dem, för hvilken Å ett sådant portföljutbyto kan komma i a fråga. Skulle således hr Adlercreutz blifva finansminister? Och hvilka kombinationer ör öfrigt inom konseljen skulle härmed stå i sammanhang? Min personliga nyfijkenhet och min pligtkänsla såsom den der ÅAär hedrad med förtroendet att meddela , J Eder ,the gossip of the town, hvad de h politiska kretsarne beträffar, manade mig hlgenast att söka nyckeln till gåtan. Gerna I hade jag velat gå den ginaste vägen, å skicka in en vaktmästare till hr Ola Pas-son, med begäran om ett samtal för att tl på denna väg få direkte från en af de sinvigde — ty det var ju påtagligt att hr : Ola Lasson hörer till deras antal — de s upplysningar jag önskade; men tyvärr har ag icke äran af den värde representantens personliga bekantskap, och icke vil e -JJag precis föreställa mig sjelf för honom och såsom motiv för min påflugenhet anföra min egenskap af Handelstidningens i riksdagskorrespondent. Jag måste således slägga band på min nyfikenhet och försaka nöjet att redan i det bref jag sände Eder i dag på morgonen meddela de intressanta nyheter, som hr Ola Lassons odiplomatiska öppenhet låtit mig komma på spåren. I dag har jag emellertid intagit min middag på ,Rydberg och mitt kaffe på, Kung Carlä, och det slår sällan fel att man icke på båda dessa ställen träffar folk, som ligger djupt i politiken. Jag sammanträffade också ganska riktigt med några af mina politiska vänner bland hrr riksdagsmän, och jag var snart invigd i åtskilliga af de rykten, som på sista tiden börjat komma 1 svang. Jag återgifver dem här under behörig reservation att icke kunna gå i borgen för deras tillförlitlighet, ehuru jag på samma gång tror mig kunna tilllägga, att de på sista tiden lära vunnit i,en viss konsistensk, såsom jag vill minnas att det heter på tidningsspråket. Se här hvad man berättar rörande påtänkta -loch förestående omflyttningar inom mini-Istören, eller bland konungens rådgifvare, för att begagna grundlagens och grefve Henning Hamiltons uttryckssätt. I Sedan någon tid, säger man, hafva rykten varit i omlopp derom, att frih. Do Geer skulle straxt efter riksdagens slut afträda från den plats, på hvilken han! förvärfvat sig så oförgätliga anspråk på sitt lands och sina landsmäns tacksamhet. Nu säger man emellertid, att II. ILxXC. Ålåtit förmå sig att tillsvidare bibehålla .Jden främsta platsen i konungens råd, bland annat af den anledning, att hans närmaste man, I. Exc. grefve WachtmeiIster, skall ha gjort frih. De Geers qvarstannande i konseljen till vilkor för bibehållandet af utrikesportföljen. Hade frih. De Geer, såsom det lärer varit ämnadt, dragit sig tillbaka till presidentsstolen i Göta hofrätt, så skulle det varit meningen att hr Adlercreutz skulle ha ötvertagit sjustitieportföljjen. Nu skall emellertid! denna kombination och de arrangementer, som stodo i sammanhang med densamma, hafva fallit. I stället lärer frih. af Uggslas ha beslutit att nedlägga sitt embete, och man påstår att hr Ola Lasson verksligen varit väl underrättad då han antydde, att hr Adlercreutz är designerad till hans efterträdare. Inrikesportföljen skulle i sådant fall öfverlemnas åt landshöfdingen i Vesterås, hr Charpentier. Hvad som egentligen förmår frih. af Ugglas att nedlägga en portfölj, som visserligen torde ha vällat honom ett och annat bekymmer, men knappast torde ha gifvit honom de grå hår, som börja blanda sig hans rika chevelure, skall jag lemna osagdt; men nog hviskar man åtskilligt om några förhållanden af den art, som de, på hvilka frih. Gripenstedt häntydde i slutet af den märkvärdiga artikel, i hvilken han polemiserade med grefve Henning Hamilton rörande begreppet stark konungamakt. Det torde icke ha fallit ur någons minne hurusom frih. Gripenstedt påpekade en fara för den konstitutionella konungamaktens oförminskade kraft och inflytande, vida större än den, som åstadkommes genom upprepade, opåkallade anfall mot regeringen, och denna fara bestod deri, att regeringen söndrade sig inom sig sjelf. Och aldra störst blefve denna fara, sade han, om söndringen eger rum, icke emellan konseljens medlemmar inbördes, utan mellan konungen och konseljen. Den erfarne och med den nuvarande regeringen af gammalt på så förtrolig fot stående statsmannen påpekade såsom exempel, att det förhållande någon gång kan inträffa, att konungen, då han saknar förtroende för sina rådgifvare, ändock ej skiljer sig från dessa rådgifvare, utan bibehåller dem, men i stället för att understödja deras sträfvanden och söka bereda framgång åt de förslag, som i samråd med dem blifvit framlagda, på omvägar motverkar dessa förslag och sträfvanden. Ni erinrar Eder, att frih. Gripenstedt sjelf härvid uppställde den supponerade invändningen, att under dylika omständigheter, när rådgifvarne finna sig ej vidare ega konungens förtroende, är det deras skyldighet att begära sitt entledigande. På detta supponerade inkast svarade srih. G. att så visserligen vore förhållandet, n att det kunde inträffa att 192— TCCAOArr 12— ee I FER ———5d