Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1870, sida 4

häfder. komma hos Filo och Josefus, för att ana dock mer an sagan kunde gIIVÅ. DL10IT. drade sammanhang och tidsmått, såsom häfden eger, och ville åtminstone gifva häfdens form åt sagans innehåll. Det problem, som här förelåg hebreernas vise, funno de på egendomligt sätt redan löst hos de äldre kulturfolken. Såsom sfinx-allöerna framför egypternas tempel stodo Sothis-kretsar, tecknade med himmelska herrskareslägters — gudars, halfgudars, heroers och maners — namn framför ingången till deras historia, lemnande från hennes tröskel utsigt genom urtiden till skapelsens, af Sothis-stjernans uppgång belysta början. Babylonierna, med hvilka hebreerna hade flodsägnen gemensam, inledde sin historia, likt egypterna, med tidskretsar, hemtade ur stjernkunskapen och såsom lefnads-åldrar eller regeringstider tillagda en följd af konungsliga patriarker, hvilka skulle hafva lefvat före floden. Nä sålunda babylonierna räddat sitt stamträd:n ur öfversvämningen, skulle då icke hebre4 erna, med dem jembördiga, kunna la finna och sammanknyta de under mörka ,s århundraden förlorade länkarne mellan j;t Eden, mensklighetens urhem, som sagan 1 ej förgätit, och Ararat, vid hvars fot det I nya skedet af hennes lif började? Voro a icke sägnerna om Kenan stadsbyggaren, om a Henoeh gudsmannen, om Lamech krigaren, och andra i hvilka menniskolynnets riktningar ha sina urtyper — voro de ej bleknade minnen från tiden före den stora. straffdomen? Och skall icke tidsmåttet mellan honom och begynnelsen låta upptäcka sig der, hvarest alla de andra folkens vise sökt mätesnöret för glömda verldsepoker — der hvarest öfverhufvud tidens mått utstakas: hos de eviga stjernorna? Det var i sjelfva verket mer än ett. hugskott, det var en tanke, icke utan djup, och skönhet, en tanke ur medelpunkten; af deras verldsåskådning, hvilken dref de äldsta kulturfolken att så inleda sina Stjernornas bestämmande inflytelse på naturens, på folkens, på de enskildes lif var hos Babels som hos Memfis prester en orubblig trossats och hufvudföremålet för deras iakttagelser. Medan: på jorden förgängliga företeelser i brokig: mångfald jaga hvarandra, var det de himmelska Jjusens lagbundna gång, som gaf: första väckelsen till tron på förnuft och! plan i skapelsen, således äfven i mensklighetens öden. Slumpen, som synes herrska öfver dem, sålänge blicken fattar blott en ringa del af det hela, viker för gudomlig lag och gudomlig ordning, då betraktelsens krets utspännes. Historien måste, ! likasom en väldig tempelbyggnad, ses på afstånd, om hennes planmessighet skall. upptäckas; då försvinna dekorationernas nycktulla enskildheter, och massorna framstå i samklangens förhållande till hvarandra. Att mäta dem, det är att finna verldshistoriens skeden, afstånden mellan de stora afgörande händelserna, och måttet skänkes af stjernkunskapens tidskretsar. Fördenskull — der sägnen tiger, der talar ännu himmelen; bakom yttersta gränsstenen för folkens minnen teckna stjernorna ännu de stora dragen af nutidens epoker. Den slutsatsen drogo Egyp ternas prester och kaldeerna, och når samlarne af hebreernas sagor och sägner, efter deras föredöme, ordnade en slägttafla för urpatriarker före floden och till henne hade att foga en tideräkning, så hade de gifna äfven grunderna för en 1 SJ ale — —; F-AOA m — pd Z— —5 sådan. Begagnade de sig deraf? Hafva hebreernas vise, som ännu i den tid, inom hvilken uppkomsten afDaniels profetiska skrift saller, hängåfvo sig åt mystiska grubblerier öfver verldshändelsernas samband med tidmätningslärans kretsar och hvilkas bildningsskolor voro Egypten och Babylonien — hafva desse vise, när de ville bringa sina äldsta sägner i tidsföljdens form, afstått från att dervid använda en id, på hvars sanning de gamla kulturfolken litade och som i hvarje fall lemnar ett sinnrikt uttryck åt den tro, som ingifvit hebreernas alla siare: tron på en gudomlig ordning i historien? Eller föredrogo de att förfara rent godtyckligt och, då alla yttre stöd för en tideräkning saknades, nedskrifva siffertal slumpvis och utan inre mening? De hade att välja mellan det ena eller det andra. Ett tredje gafs för dem icke. Det behöfves således icke de dunkla antydningar eller gissningar, som företillvaron af en astronomisk nyckel till tallen i Genesis tafla öfver urpatriarkerna. På tillvaron af en nyckel beror denna urkunds värde för kulturhistorien. Mer än dessa antydningar förtjenar den omständighet beaktas, att taflans siffror blifvit ändrade såväl i den samaritanska Genesis som i den under namnet Septuaginta kända öfversättning, hvilken hos de grekiskt talande judarne åtnjöt grund tex; stens anseende. Hvarför dessa ändringar? De skriftlärde, som på Ptolomäus Filadelfus anmodan, och för att tillfredsställa de talrika alexandrinska judarnes religiösa behof, såtogo sig värfvet att öfversätta lagens böcker, sedan de dertill erhållit fullmagt af 22—4 öfverstepresten i Jerusalem, dessa skriftlärde voro fromma män, som samvetsgrannt och vördnadstullt, om än icke utan inflytelse af sin tids filosofemer, fullgjorde sitt uppdrag. Hade de i den hebreiska texten föreliggande siffertalen af dem betraktats som noggrannt genom årtusens vexlingar bevarade uppgifter om vissa före