Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1870, sida 4

om Ur-patriarkernas slägtregister. III. Sedan vi i det föregående redogjort för pr Victor Rydbergs lösning af betydelsen utaf de vid urpatriarkernas i Genesis fästade ålderstal, vilja vi här återgifva den glänsande framställning, hvarmed förs:n inleder sin afhandling. Den lyder sålunda: ,Hos hebreerna börjar först med Salomo häfden sofras från sagan och en sammanhängande efter konungarnes regeringsår täljande tideräkning efterträda de runda talen och osäkert utstakade skedena. Vida längre tillbakagående årsböcker egde Babylonien och Egypten, dessa i bildningsformer blomstrande. verldsriken, mellan hvilka det hebreiska folket hade sina hotade bopålar. De i våra dagar tolkade kilskrifterna styrka Berosus vittnesbörd, att Babylon upptecknat sina herrskareslägter, konungarne inom dessa och det väsentliga af sina vexlande öden genom ett årtusen före Salomo. Vid den tid, då Jakob, hebreernas stamfader, säges hafva flyttat till Egypten, egde odlingen och det ordnade statsskicket i Nildalen två årtusens anor, och för honom som för oss voro de slägten, som byggt pyramiderna, försvunna i urtidens dimmor. Århundraden räknades från Jakobs dagar till folkmannens, som förde hans ättlingar tillbaka ur ,,Träldomens hus; nya århundraden från Josua till den förste konungen. Det är egentligen under dennes efterträdare hebreernes ditintills löst förenade samhälle kan sägas intaga sin plats i staternas leder. Det stod der, ungdomligt, utan häfder, utan forntid mellan detta Babel, som prunkade med hågkomster från den stora floden och inom sina murar hyste vårdtecknet af ett nyfödt menniskoslägtes första kraftansträngning, det sagorika tornet, samt detta Egypten, hvars jettetempels väggar i bild och skrift bevarade mer än hundra konungars namn och bragder. Der stod det utan häfder, utan forntid, men med en sjelfkänsla lifvad af Davids segrar, med rika bildningsanlag, väckta af Salomos fredliga, praktoch vetenskapsälskande styrelse. Hvad under då, om det unga folket ville ega ett stamträd, det som de andra, och kände sig manadt att till en historia, som nyss börjat, bygga propyleer af hvad det egde i sägner och sagor? Hvad under, om dess vise, der det egna arfvet af minnen tröt, rådfrågade om sitt folks öden äfven de äldre grannarnes årsböcker — babyloniernas, dess nära fränders, med hvilka hebreernas fäder voro ett, då Sems atkomlingar vandrade från Ararats bergland ned emot Sinears slätt — egypternas, med hvilka redan Abraham, mannen från Ur i Kaldeen, skall hafva kommit i beröring, och under hvilkas lagar hans barn vext till ett folk? Till en sådan forskning dref dem ytterligare en bevekelsegrund, sedan profeternas lära om en Gud och ett menniskoslägte vidgat deras synkrets och till lösning framställt den svåra frågan, huru de skilda folken och tungorna grenat sig ul en ursprunglig enhet. Så uppkom i Ju dalandet en i sitt slag märkvärdig veten skaplig verksamhet, som kanske skull sutvecklat sig till någonting jemförligt mec hellenernas, om icke de förvildande inr sejderna och de ödeläggande angreppei utifrån omöjliggjort det; men af hvilke: vi ega qvar en dyrbar spillra i Genesis berömda, med etnologiens framsteg all