Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1870, sida 2

ifrån vi komma, och är det fråga om att jaga den, så är jag redo att vara med, och säkert många flere med mig. Men en olycka kommer aldrig ensam, säger man, och så mycket är visst, att här månde man gå till väga med klokhet mera än med våld, ty om jag ej bedrager mig, kan eljest förlusten tredubblas . — Tredubblas, vän Peter ... huru menar du? — sporde kyrkoherden. — Jo väl, svarta Brita har haft storfrämmande i dag! Presten gjorde korstecknet och mumlade en kort bön, men Peter fortfor: — När vi gingo förbi backen, der hennes stuga ligger, hörde vi gnyet af hästarne i skogen, och det slog oss genast för hufvudet, att det var Fetaliebröderne från Kukkarokiwi. Vi smögo oss uppför backen mellan buskarne och fingo vår förmodan bekräftad och sågo grant, att de förde unge herr Thord fången mellan sig... Så skyndade vi derifrån att skaffa hjelp .. — Godt, godt, min son — inföll presten — vi skola hjelpa, skynda att skaffa ett par raska karlar till, så skall nu hjelpen komma ... — Nej, nej — invände ryttaren — tiden är dyrbar, denna vinden är Foetaliebrödernes bästa vän . .. skaffa eder blott hästar och följen mig, jag rider emellertid förut! — Vänta dock, I skolen höra något mera först — yttrade Peter i det han gaf en vink åt den andre bonden att skynda efter hästar och flera deltagare i det farliga företaget. — Det gäller väl flera än herr Thord... Vi råkade på svarta Britas fjollige pojke, och han talade om tvenne jungfrur, som kommit till stugan på eftermiddagen, och vi sågo äfven deras hästar stå bundna under en björk nedom backen . .. — Och dessa jungfrur, karl? — sporde ryttaren med mycken ifver. — De voro från slottet, och jag vill våga