Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1870, sida 2

Göteborg den 5 Maj. Godstrafiken å statens jernvägar. I Malmö Snällpost läsas följande alldeles riktiga anmärkningar: Till ökande af materielen för trafiken å statens jernvägar begärdes vid nuvarande riksdag ett mindre anslag, men denna begäran blef afslagen, ett förhållande som man måste så mycket mera beklaga, som materielen är alltför otillräcklig. Ett af affärsmän ofta öfverklagadt förhållande är den långsamhet, med hvilken större varutransporter blifva expedierade. Vi känna flera fall, i hvilka byggnadsföretag härstädes måst afbrytas i följd af fördröjd tillförsel af virke från Småland eller norra Skåne; och det har till och med händt, att trävaror, som blifvit afsända från stationer, belägna endast 13 å 14 mil uppåt linien, först efter en månad kommit reqvirenten tillhanda. Då de småländska länen är 1868 hemsöktes af missväxt, var det nästan omöjligt att så hastigt, som behofvet påkallade det, kunna få erforderlig mängd spannmål fortskaffad till bestämmelseorten. Flera exempel på liknande förhållanden kunna anföras. Det är naturligt, att dylika olägenheter skola på ett störande sätt inverka på affärsverksamheten och den enskilda företagsamheten. Och då det ej ligger inom omöjlighstens område, att fall kunna inträffa, som göra en snabb transport uppåt jernvägslinien lika nödvändig, som under missväxtåret 1865, så kan man ej utan bekymmer motse, hurudant förbållandet då skulle komma att blifva. Från en annan sida sedd är detta också en misshushållning med en af statens inkemstkällor. Jernvägstrafiken måste betraktas såsom en affär och bör, såsom hvarje annan dylik, rationelt bedrifvas. Det har händt, att ä södra Stam DARan på en dag 509 godsvagnar varit reqvirerade, under det ej 50 funnits att tillgå. Väl kunna stundom en del godsvagnar reqvireras ifrån ett trafikdistrikt till ett annat, men merendels inträffar, att bristen samtidigt förefinnes öfverallt. Det har dessutom med sig ej blott olägenheter utan äfren förluster att på detta sätt underhålla en ständig itrafik med tomma godsvagnar. Ingenting är vanligare, än att trafikstyrelsen får uppbära skulden för det dröjsmål, som sålunda ofta uppstår, med godsförsändningar. Man är genast färdig att emot den framkasta beskyllningen ör orerksamhet oeh besinnar derrid ej, att stylsen, som, då inlemnadt gods ej nog bastigt kan pedieras, får vidkännas både besvär och obehag härför, ingenting bör önska hellre, än att nödig materiel är till bands. Också hafva de anmärkingar, vi nu framställt, för afsigt att upplysa allnänheten om, hvar bristen egentligen förefinnes; och man skulle missförstå oss, om man trodde, itt vi i dem velat inlägga något klander emot jernvägsstyrelsen. Men saken är af största vigt, och man må beklaga att riksdagens majoritet denna gång ej tyckes hafra gjort sig förhållandet tillckligt klart. Det är visserligen godt och väl, utt den största sparsamhet bör jakttagan men man kan också gå för långt i detta hänseende, om man förbiser, att en utgift rätt använd kan återkomma mångdubblad, och att så är förhällanlet härvidlag, tyckes ligga temligen klart. Man kan ju icke önska något bättre i detta hänseende in att rörelsen tilltager, och då är det angeläget att man söker underlätta densamma, hvarigenom fördel beredes både för den enskilde oeh det allmänna.