dröjde ej länge, så redo de sem männen i raskt galopp utåt Nädendalsvägen. Men i vildaste fart, öfver stock och sten, red den ensamme ryttaren fram genom natten. Vinden, som friskade i, ju längre det led på natten, for hvinande genom småskogen och piskade hans kinder och slet i hans lockar, men han aktade icke derpå. I hans inre rasade en storm af helt annan art. Den fara som hotade dem, hvilka denna dag besökt svarta Britas stuga, växte och blef allt förfärligare för hvarje stund som flydde, för hvarje hofslag af hans häst. Det är utom all fråga, att han skulle hafva vågat det yttersta för hvem som helst, som råkat i denna fara, men lika visst är det, att de, för hvilkas räddning han nu ansträngde sig, drogo honom så mäktigt framåt, att han i ordets egentliga mening helt och hållet glömde sig sjelf. Ett ungt, jungfruligt väsende blickade emot honom med sina klara, sköna ögon, utsträckte bedjande sina armar och sökte fly från en rå fetaliebroders omfamning, — den synen stod lefvande för honom och dref blodet genom hans ådror i lika vild fart, som han sjelf störtade framåt på sin flåsande springare. Skulle någon i detta ögonblick sport honom till, hvem den bråda ridten gälde, skulle han utan tvifvel låtit ett namn halka öfver sina läppar, hvilket han hittills kanske aldrig tänkt sig såsom så dyrbart. Det är ofta så, att det föremål, som man länge burit inom sig och uppstält såsom något godt och ljuft, vid hvilket man liksom vant sig att vagga sina tankar till ro, och som derför blifvit en kärt, utan att man derför närmare gjort sig reda för, hvarför och huru det blifvit så, eller ens tänkt på, att man hållit det så kärt, först då. när man är på vägen att förlora det, med ens springer fram i själen i ett förut aldrig anadt ljus och visar sig vara så liksom invärnt i ons väsende, att man icke kan förlora det utan att med detsamma förlora sig sjelf. Taran, som hotar, är en