Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1870, sida 2

dror. Denna hufvudbetäckning, som vanligen sammanknäpptes på ena sidan, kunde vara af något dyrbart tyg eller af ståltråd, sammansatt i likhet med pantsarskjortorna, eller, såsom här var fallet, af tjockt brunt läder, så att den väl kunde värja för ett hugg eller par. Omkring axlarna samt bröst och rygg slutade den med breda fransar af tre till fyra tums längd. — Var det icke här, han ville, att jag skulle vara honom till mötes? -— sporde ytterligare den unge mannen och såg vänligt leende på skinntröjan. — Jo, unge herre! — svarade denne — här var det; låtom oss rida något bättre fram blott, så få vi honom väl att se... Och de redo något bättre fram, de kommo ända till kyrkogårdsmuren, men honom, som väntades, sågo de icke till. Blott en gammal man satt vid en stenhäll på kyrkogården och såg ned på den späda gräsmattan vid sina fötter, medan den nedgående solen förgylde det vackra hufvudet och, de hvita lockarne, som nedföllo kring hans axlar. Taflan var vacker, och den lugna, fridfulla kyrkogården inbjöd till hvila. — Här må jag dröja en stund — sade den unge herremannen till sin följeslagare — torde hända, att han snart är här, och jag vill väl invänta honom, erlersom han bedt mig derom. Under det han talade hoppade han af hästen, som han band vid ett träd, och gick in på kyrkogården. Skinntröjan log ett förnöjdt leende dervid, och satte handen öfver ögat samt såg utåt slätten söderut, som om det varit derifrån den väntade skulle komma, ehuru han uppgifvit ett alldeles motsatt håll. Ett djupt veck mellan ögonbrynen utvisade, när han tog bort handen, att han icke var rätt belåten, msn vecket försvann så småningom, när han såg in öfver kyrkogårdsmuren och såg den hvita plymen sagta röra sig mellan trädstammarne: