Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1870, sida 1

smärta mig, icke blott för Danmarks, utan äfven för Förenta staternas skull; ty dessas politiska och finansiella kredit skulle derigenom få en svår stöt. Ett sådant afgörande skulle äfven rubba marken under mina fötter. Jag har före, under och ester sörhandlingen med unionen ej dragit i betänkande att såväl hos mina kolleger som hos danska riksdagen gå i borgen för, att saken skulle finna en korrekt behandling äfven å Nordamerikas sida, och jag har gjort detta i förlitande på en noggrann kännedom om unionens myndigheter och det nordamerikanska folket. Skulle jag här hafva misstagit mig, så vet jag ej, hvad jag skulle tro på, och jag skulle då icke ha något annat val än latt söka mitt afsked från en ställning, i hvilken jag, om ock mot min vilja, missledt den regering, inom hvilken jag har säte, och mina medborgare. Jag hoppas visserligen, att jag derigenom ej skulle gå miste om en aktning, på hvilken jag sätter högt värde, men jag skulle ha förlorat förtroendet till min egen förmåga och kunde ej längre med godt samvete vara rådgifvare för andra. Dock, det är ännu min fasta förtröstan, att denna sak måste komma till ett lyckligt slut. Tyvärr blef denna fasta förtröstan icke upptylld, och i öfverensstämmelse med sitt här ofvan anförda yttrande har Raaslöff utträdt ur ministören, och hans portföljer ha tillsvidare blifvit öfvertagna af konseljpresidenten. Ryktet har haft brådtom med att utpeka hans efterträdare; så har man nämnt danske gesandten i London, Johan Bälow, hvars post i stället skulle: öfvertagas af Raaslött; men större sannolikhet har utan tvifvel det rykte, enligt hvilket hela ministören, och isynnerhet konseljpresidenten, i denna sak känner sig solidarisk med sin afgångne kollega och ämnar följa hans exempel så snart riksdagssessionen och dess vigtiga arbeten öro afslutade. Det är ett af dess arbeten, som det ej lemnades Raaslöff tid att genomföra och vid hvars fortsatta behandling hans närvaro på ministerbänken mycket skall saknas, ehuru han sedermera intagit sin plats i riksdagen såsom representant för Helsingör — och detta är omorganiserandet af vår flotta. Under författningsförändringarne antyddes det önskvärda i att sammanfatta de båda ministerierna krigsoch marinministeriet i en gemensam försvarsminister, och Raaslöff åtog sig den hvarken lätta eller tacksamma uppgiften att vara den förste försvarsministern. Hans outtröttliga verksamhetsbegär tillät honom ej att låta flottan vara styfbarn; efter att hafva skänkt armåen en ny och fullkomlig organisation, var nu turen kommen till flottan. En svit af odugliga och alltid svaga styrelser hade nästan bragt detta ministeriums saker i förfall, och man kan i det, som jag förut meddelat rörande byggandet af de nya pansarfartygen på vårt örlogsvarf; ha ett godt exempel på det sätt, hvarpå flottans angelägenheter ledas. Förlidet år beviljade riksdagen penningar till byggandet at ,ett större pansarskepp., men vid innevarande finansårs början hade man ännu ej kommit så långt, att man fått färdig en plan dertill, än mindre påbörjat sjelfva byggnadsarbetet. Under mellantiden hade emellertid den betydliga förändring inträffat, att Raaslöff blifvit marinminister, och han brydde sig icke om bevillningen till stora pansarskepp; han önskade tvertom, att man skulle ge honom penningar till byggandet af en mängd små , monitorer. Vid finanslagens andra behandling fick man veta skälet härtill, i det ministern då ryckte fram med sin plan till den framtida organisationen af vår flotta. Resonnemanget var följande: Vi böra för framtiden uppgifva hvarje tanke uppå att möta fienden på öppna hafvet, ty vi äro ur stånd att försvara , våra iarvatten i vidsträckt mening. Alla våra ansträngningar att följa med äro förgäfves; Danmark är för litet och för fattigt dertill, och för hvarje pansarfartyg, som vi bygga, bygga våra fiender två eller tre, Vi böra derför också upphöra med att bygga stora fartyg, ty från Nordsjön och Östersjön äro vi nu hänvisade till , våra farvatten i trängre mening, till farvattnen mellan öarne, der fartygens uppgift under ett krig skall vara att hindra fiendens landstigning och att vidmakthålla förbindelsen I mellan landets särskilda delar samt på så sätt understödja härens operationer. Vi böra derför hädanefter endast bygga fartyg på intill 12 fots djupgående; större kunna vi ej använda. Folkethingets majoritet understödde detta betrak telsesätt, medan deremot en betydlig minoritet och sågodtsom hela marinen at all makt bekämpade detsamma. Diskussionen pågår för närvarande lifligt, och tidningar och tidskrifter hvimla af uppsatser pro och contra. Motståndarne stödja sig isynnerhet vid, att om vi ej kunna hindra fienden från att landstiga, skola vi ej heller med de små fartygen kunna bestrida honom öfvergången öfver sunden från den ena landsdelen till den andra. De appellera kraftigt till den nationella känslan och den gamla danska sjömansnaturen samt påminna om, att hafvet är ,danskarnes väg till ära och makt; i det de säga: gif oss endast tidsenliga, välutrustade fartvg. och vi skola ännu ha chan