Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1870, sida 2

dödsbleke flyktingen, som mera liknade ett benrangel, än en menniska. Han lefde dock ännu, ehuru han andades tungt och det rosslade i halsen, som om dödsarbetet redan begynt. Herman, som egde ovanliga insigter i läkarekonsten, undersökte noga de undfångna såren och förklarade, att dessa i och för sig icke voro dödliga, men att mannens kroppskrafter voro så uttömda, att såren derför måste medföra hans död. Efter en stund uppslog mannen ögonen och frammumlade några ord, som dock icke kunde förnimmas. När han märkte detta, tycktes han blifva orolig, och man såg på hans blick, huru han ansträngde sig att kunna framföra sin önskan. Till slut lyckades det. — Marsken — hviskade han — marsken, bringen mig till samtals med marsken! Herman antog, att det var något vigtigt meddelande, som han hade att lemna marsken, och sade derför, att han tryggt kunde säga hvad han hade på hjertat åt de innevarande och atthvilken som helst af dem skulle bringa det till marsken. — Marsken har räddat mitt lif! — sade efter en stund den döende — och jag har till gengäld skjutit på honom .. jag vill tigga om hans förlåtelse ... unna mig att få tala med honom! — Jag begifver mig ögonblickligen till marsken! — sade Nils Bosson och lemnade hastigt tältet. En ljusning spred sig öfver mannens aftärda ansigte, och han slöt tillsammans sina ögon. Så förflöt väl en timma, och Herman och Erik lemnade tältet för att icke störa den arme i hans slummer. Den förre kallades snart af andra göromål, som stodo i samband med hans höfvidsmannaskap, bort åt annat håll, men Erik fick tillsägelse att stanna qvar och akta på flyktingen, tills Nils Bosson och marsken ankommo, då äfven han skulle skynda efter Herman. Men det dröjde längre, än