Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1870, sida 2

— Tra ELVMLUHRCHSKA ILoOSterlanusstistelsen har följande tryckta cirkulär utgått: Till hrr skeppsredare och skepnsbefälkafvare inom Sverige! Sedan några år har i de skandinaviska länderna, särskildt i vårt brödrarike Norge, bland personer, som ömma för sjömannens maktpåliggande och farliga kall, uppmärksamheten blifvit väckt på ett förhållande, som är väl värdt att besinnas af hvarje menniskovän. Under det de af kristna församlingens medlemmar, som inom sitt lands gränser utötva sin kallelses verk, bland andra förmåner äfven hafva en ständig tillgång till den välsignelse, som offentlig gudstjenst och enskilt själavård har med sig, finnes det en samhallsklass, vårt talrika sjömanständ, som, för att kunna utöfva sitt lika vigtiga och gagneliga som mödosamma och lifsfarliga kall, ofta en lång tid, ja, stundom flere år saknar denna stora förmån. Denna saknad är så mycket kännbarare och i sina följder farligare, som sjömannen, aflägsnad trån slagt och vänner och beröfvad familjelifvets välsignelser, är utsatt för många och svåra frestelser, för hvilkas bekämpande och öfvervinnande han framför allt är i behot af den kraft, som Guds ord skänker. Lifvade af deltagande för sjömannens nöd i detta bänscende och i afsigt att söka i någon mån afhjelpa densamma, sammanträdde år 1864 i staden Bergen i Norge några män och stiftade en förening för ,,evangelii förkunnande bland skandinaviska sjömän i främmande hamnar. På den uppmaning till deltagande för denna sak, som de till sina landsmän läto utgå, svarades med ett allmänt tillmötesgående, och redan äro i de af dessa sjömän mest besökta utländska hamnar sjömans-pastorer anställda och lokaler anordnade för Guds ords predikan och sakramenternas förvaltande. På inbjudning af denna förening har Erangeliska Fosterlands-stittelsen i Guds namn beslutat att räcka densamma en hjelpsam hand och öppna tillfälle för våra landsmän att deltaga i ett så godt verk. Då norrmännen redan på flere ställen beredt tillfälle till Guds ords hörande äfven för våra landsmän, är det tillbörligt, att vi svenskar äfven söka att på platser, som ännu ej äro försedda med sjömans-missionärer, anställa sådana, som kunna vara våra bröder till tjenst, såsom de på andra rum betjena oss. Redan har det förunnats oss att till Konstantinopel kunna sända en af Fosterlands-stiftelsens för verksamhet bland hedningarne prestvigde missionärer, pastor P. J. Srärd, och vi hafva god förhoppning att inom kort kunna sända tvenne andra till de mycket besökta platserna Liverpool och Alexandria. Om Gud ger framgång och välsignelse ät det började verket, kunna vi hoppas att efter hand hvarje mera betydande utländsk hamn skall vara försedd med sin sjömans-missionär och tillfälle öppnadt för de skandinaviske sjömännen, att när de der landa kunna träffa landsmän, som ej blott hafva deltagande för deras timliga väl, utan, hvad mera är, erbjuda andelig omvårdnad och för den etter resans besvärligheter trötte sjömannen, i stället för de liderlighetens nästen, dit han flitigt inbjudes, öppna gudstjenst-rum, der verklig vederqvickelse kan hemtas och åt Herren bringas de rätta offren af bön, bekännelse och lof. Ehuru denna angelägenhet måste ligga hvarje sann menniskovän om hjertat, äro vi öfvertygade, att den i första rummet skall behjertas af Sveriges skeppsredare och skeppsbetälhafvare, hvilka både af pligt och intresse böra känna sig manade att egna omvårdnad åt den talrika sjömanspersonal, hvaraf de betjena sig. Är det en sanning, som Guds ord och all erfarenhet betygar, att gudaktighet är nyttig till allt och har löfte för detta lifvet och det tillkommande och att timlig