Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1870, sida 1

— Hållen upp, broder Carl! — ropade herr Thure — hvi utsätten I onödigt edert lif! Men marsken vinkade blott med handen, skottet föll och han stod lika lugn och oskadd som förut. Han höll en stund sin blick fästad på muren, som om han väntat, att ännu ett skott skulle falla, men man såg männen afligsna sig från kanonerna, och det tycktes derför, som om det åtminstone skulle dröja något, innan skjutningen fortsattes. Då gick marsken uppåt stranden igen, likväl alltjemt med nedfäldt hjelmgaller. — Viljen I, min broder — sade han till herr Thure — viljen I, om det så är eder afsigt att rida framåt genom holden, tillsäga mina höfvidsmän, att de infinna sig hos mig på förmiddagen, så gören I mig en fullgod tjenst! Herr Thure åtog sig naturligtvis med nöje detta uppdrag. Väl tyckte både han och de öfriga svennerna, att marskens stämma var något olik sig, men de fästade sig ej dervid, ty så väl hans inre rörelse efter den öfverståndna faran, som det nedfällda hjelmgallret kunde åstadkomma denna olikhet. Men han sjelf steg till häst och aflägsnade sig i sporrsträck utefter stranden tillbaka till högdvarteret, der man såg honom gå in i sitt tält. Det dröjde länge, innan marsken åter blef synlig, och svennerna, som stodo på vakt utanför ingången till tältet, hörde ett lifligt samtal mellan marsken och någon annan, hvars stämma de icke kände. Först när höfvidsmännen för de olika härafdelningarne började samlas, visade sig marsken. Hans vackra anletsdrag buro pregeln af lugn och ett nästan högtidligt allvar, och ögonen strålade af en fuktig glans. Men straxt bakom honom såg man det leende ansigtet af den gröne ridddaren, hvars läppar frammumlade: För linden bär löf och löfven falla af, men jordea bär alla gröna skogar! —