Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1870, sida 3

Balta-jernvägen, men också dessa, ehuru öfver höfran stormodiga, fatta icke ryssarne i kragen, såsom de sinska svenskarne. Der kan man åtminstone finna medhåll af ryska myndigheter, då man deremot 70 verst från Petersburg kan gå förlorad, om man icke känner svenska eller finska språken. Det påstås att vid koncessionen för Wiborgska jernvågen det vilkor fästats, att de vid jernvägen anställda personer nödvändigt borde tala ryska. Var så god och res till Wiborg — ni skall få se huru detta vilkor i sjelfva verket uppfylles, och likväl heter ordstäfvet: ,Han förgicks sem svensken vid Pultava. Nej, det bör heta: ,,Han förgicks som ryssen i Wiborgs län. Jag kan tänka mig hvad som göres längre från Petersburg, någonstädes i Kuopio eller Åbo. Det lönte verkligen mödan att med så stora ansträngningar eröfra ett landskap, öfver hvilket vi de facto icke råda! Sanningen att säga delar jag alldeles icke en sådan tanke. Är det kanske icke nog att den med ryskt blod?) eröfrade provinsen erkänner ryske kejsaren som sin storfurste? Ar det icke smickrande för den mest ömtåliga nationela egenkärlek att i hungerns dagar Finland går in på att af ryska skattkammaren emottaga hjelp och ifrån ryska gitvares fickor understöd? Kunna vi icke vara stolta öfver att representanterna för det finska folket (svenskar till börden) fritt så diskutera sina behof vid landtdagar? Enligt min tanke ligger det mycket mera beroiskt i skriket: ,,Ve oss, segrare, än i det barbariska utropet: ,,Ve de besegrade. Det är väl sannt att ingen uppskattar vårt ädelmod och sjkfuppoffringa ingen lofsjunger vårt styrelsesätt; det finnes till och med de, hvilka i en sådan hittills oerhörd sakernas ordning se endast ett faktiskt bevis för ryska folkets oförmåga att herrska öfver andra nationer. Men för att öfvertyga sig om motsatsen, är det endast nödigt att kasta en blick på kartan, på hvilken hela den östra hälften at Europa och hela norra hälften af Asien är smetad med rysk färg; skada blott att fionarne sjelfve, hvilka anse sina privilegier för er oförgriplig rättighet, bums kasta sig öfver de ryska tidningarne, så snart dessa fälla ett ord för de ryska intressena. Dessa ständigt törnyade angrepp emot Finland — säger med öfvertygelse det helsingforska Dagbladet — ådagalägga tydligt, huru girigt de ryska tidningarne gripa efter första anledning och den simplaste förevändning, för att anfalla storfurstendömet för dess undantagsställning till Ryssland och för att arbeta på tillintetgörelsen af denna ställning ?). Denna rättighet är dock i sanning något för stor! Finnarne (d. v. s. svenskarne som husera om allt i det finska landskapet) begagna sig af den minsta förevändning, för att låta en rysk man, som råkat in i deras ,,storfurstendöme, känna af denna ,,undantagsställning, med andra ord: sitt herravälde; och sedan förarga de sig ännu öfver huru ryssarne våga visa sitt missnöje häröfver; kortligen sagdt: man får stryk, men gråta är förbjudet. Hvad batva vi upplefvat, o ryssar! Bröderna i Taschkent förfara då mot.-oss jemförelsevis ådelmodigare. Visserligen anse de oss fördömde och tacka oss knappast för vårt oombedda civilisatorskap. Men i dess ställe hafva de icke det ringaste anspråk på att underordna ryska män under chivinska eller khokandiska plägseder. De betala till och med skatt ät oss och underkasta sig lydigt de ingalunda milda krigsbefälhafvarne. De finska svenskarne lefva deremot under ryskt herravälde säsom i Frälsarens sköte. De hafva hvarken onera in natura eller ieke natura, de ställa inga rekryter till ryska armåen eller underkasta sig de ryska lagarne, de lida icke med oss af vårt pappersmynts fall — med ett ord, de lefva icke blott ett särskildt lif för sig, utan till och med i en priviligierad ställning, om hvilken de icke ens vågade drömma under svenskt herravälde, och för allt detta bemöta de oss med stolt förakt! För resten är det kanske som sig bör. Hvarföre läto vi, sedan vi fångat fisken, den fara ut och roa sig, medan vattnet sattes på att koka? Låt oss taga de siamesiska tvillingarne till exempel. De äro bundna vid hvarandra med ojemförligt fastare band än storfurstendömet med kejsaredömet — se huru de lefva fredligt och godt! — Huru är det, sir, vände jag mig till en af trillingarne, är en så närsluten sammanlefnad beqväm? — Åh, sade han, vi ha vant oss dervid, vi lefva fredligt, emedan det är ofördelaktigt för oss begge att träta. — Och likväl, sade jag, vore det bättre att sönderskära detta band. Huru det nu än är, så är det obeqvämt. — Olagenheter gifves det visserligen, men så har det ock sina fördelar. Skär oss itu, och vi måste i vårt anletes svett förvärfva vårt bröd. Nu deremot törtjena vi penningar på att göra ingenting. Finnarne må också godt af den nära sammanlefnaden med oss, blott att de icke lägga de samlade penningarne i den gemensamma kassan, som de hedervärda siameserna, utan i sin egen ficka. Derföre vore det för oss nästan fördelaktigare att gifva dem tillbaka i svenska händer ; då skulle vi åtminstone åtnjuta Sveriges omedelbara grannskap; de finska svenskarne, som åt oss föryttra svenska smörklunipar, behålla en betydlig del deraf på sina händer och fingrar. — Men hura är det, sade jag åter till en af de siamesiska tvillingarne: — tidningarne berätta att ni kommit i delo om politiken; den ene stod tör nordstaterna, den andre för sydstaterna? — Humbug, sade ban. Vi voro för södern, emedan vi bodde der. Men nu, sedan förbundet är återupprättadt, äro vi uppriktiga unionister. Skulle väl vi, förenade genom naturens band, önska en splittring af det land som adopterat oss? Väl vore om denna siamesiska teori finge en större mängd bekännare i våra gränsmarker, hvilka, enligt Katarina II:s uttryck, likasom vargarne blicka åt skogen. — —LL Unsändt) Till redaktionen af Göteborgs landelsoch