Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1870, sida 2

kropp, endast ögat brann, som om hela hans lifskraft uttalat sig der. Från holmen, der marsken hade sitt högqvarter, hördes i stilla aftnar eller, när vinden kom österifrån, liflig dansmusik. Der skämtade de och lekte, och hade ingen tanke på det dödsspel som speltes, och att föglaren, vid hvilken den arme mannen stod, kunde hvilket ögonblick som helst kasta död och förderf ibland dem och förbyta deras glädje till smärta, deras lust och fröjd till förtviflan. Marsken hade sin unga, sköna husfru hos sig i lägret, sades det, och med henne flera förnäma fruar och jungfrur, och han, Rodenberg, höll allas deras öde i sin hand, och aldrig kom han till klarhet med sig sjelf, om det var marsken eller hans fiende, för hvars lif han ville offra sitt eget. Marsken brukade tidigt om mMOrsnarna 9 utmed norra— att se till belägringsarbetena och sitt krigssolk. Rodenberg hade många gånger sett honom, der han red fram, ofta alldeles ensam, och alltid hade hans brinnande öga dervid riktats mot himlen och liksom tiggt om en stråle af ljus. Så länge han kunde det, undvek han att skjuta, men han visste mer än väl, att den stund kunde komma, då han måste skjuta, om han ej ville anses som förrädare, och den stunden kom ganska snart. Ä Det var en morgon underst bittida. Rodenberg stod som vanligt vid sin söglare och hade stått der hela natten och lyssnat till astonvinden, som förde med sig toner af sprittande lit och af jublande fröjd från marskens läger. Helt visst hade der något ovanligt tilldragit sig, ty dansen och lekarna fortforo längre än vanligt ut på natten. Men när stjernorna bleknade och det bräckte till dag, stod slottshöfvidsmannen vid byssemästarens sida, och hans jernklädda hand lades tung och fast på svärmarens skuldra.