Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1870, sida 2

han var en trollkarl, på annat sätt kunde ej hans otroliga skicklighet och träffsäkerhet förklaras. Alla veko skygga tillbaka, när han visade si Han gick som en död ibland lefvande. Utomkring slottet blef det allt lifligare och lifligare. Det var marskens flotta, som anlände samma natt, då herr Nils lemnade slottet. Han uppslog sitt hufvudläger på en holme, som kallades Skeppsholmen, men derefter fick namnet Carlsholmen, och man kunde tydligt från slottet se, huru derifrån större och mindre afdelningar af krigsfolk till häst och fots begåfvo sig till stranden, samt huru den ena vaktställningen eller , bållet, såsom det hette, utsattes efter den andra. Strider föreföllo, den tappra besättningen under den hurtige höfvidsmannen gjorde täta utfall, och stundom med framgång, såsom när svennerne med Dannebrogen lyckades en natt slå sig igenom och komma in i slottet. Föglarna gjorde dervid god tjenst, och hvar ett skott föll, så låg en eller flera fiender döda utefter berget på norra sidan, åt hvilket håll de alla voro riktade. Dock vägrade den besynnerlige Rodenberg att skjuta ett enda skott nattetid. Höfvidsmannen hade haft månget allvarsamt samtal med honom rörande den saken, men det hjelpte icke, och för att icke alldeles beröfya slottet fördelen af den oskattbare byssemästaren måste han slutligen låta det vara som det var. Man märkte äfven om dagarna, att Rodenberg aldrig sköt, om det icke var riktigt klar luft, så att man tydligt kunde urskilja folket på stranden, och gång på gång öfverraskade man honom om morgonen på knä vid någon af föglarna, liksom om han under natten verkstält någon besvärjelse. Den själsspänning, hvari han befann sig, tillsammans med den stränga bot som han tidtals underkastade sig, gjorde honom slutligen till det yttre så svag och kraftlös, att man kunde tagit, honom för en skugga. IIan syntes nästan genomskinlig, blod tycktes icke finnas i hans g. ör