Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1870, sida 2

Då kom hofsmästaren in i stugan. Ilan helsades af den gladaste bland svennerne med en ny visa, och en väldig bägare räcktes honom bräddfull. Han tog plats tätt intill Clas Lang och mottog med sitt vanliga fryntliga utseende bägaren samt tömde den till sista droppen, men när han skulle ställa den ifrån sig, tappade han den till golfvet. Han lutade sig ned för att upptaga den, men kom att stöta till den, så att den rullade under bordet. Clas kände dervid, att en pappersremsa stacks i hans hand. Men han höll handen stilla på knäet och kastade omärkligt en spörjande blick på hofmästaren, som i detsamma reste sig upp, lyftande bägaren högt öfver sitt hufvud. — Fyllen mig bägaren ännu en gång — ropade han — jag dricker alla vackra flickors skål, men först för henne, som ligger mig djupast i sinne! — Och han tömde åter bägaren i botten, och alla de andre följde hans föredöme. Men derunder fick Clas tillfälle att kasta en blick på pappersremsan. Der stod blott dessa ord: pvar tröst, portarne skola öppnas, ty hämnden rufvar äfven drotsen! Han sammanrullade papperet i sin hand, medan han fattade bägaren. Så gick tiden, och man hade kommit ett stycke inpå natten, och alla tyglar voro lössläppta, så att man var icke mera synnerligen nogräknad med hvad som sades, utan månget mustigt ord fäldes och helst om marsken och hans min.