Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1870, sida 2

— Hvem vet — sade slutligen en — hvem vet, om icke du, Clas Lang, är hitkommen med argan list ...jag höll på att säga — tillade han skrattande högt åt sig sjelf — jag höll på att säga, det jag redan hörde hofslagen af annalkando fiender, men det är i min hjerna det dunkar, och det är min herre drotsens förtjenst, jag dricker för godt julöl, och för min herre, herr Krister, och den som icke dricker den skålen i botten, han är en förrädare och jag klyfver med min bruna brand hans tjufvanacke! Men Clas Langs skarpa öra hade redan uppfångat ljudet af de stampande hästhofvarna och af portens öppnande, och han reste sig hastigt upp från bänken, der han satt, och slog sin knutna näfve i ekbordet, så att hvarje sven sprang upp och grep med handen efter svärdfästet. — Jag dricker icke den bägaren! — utropade han — och nu lärer den stunden vara kommen, då herr Krister får smaka något litet af den malört, han så långan tid låtit andra dricka. Blifven stilla .. allt motstånd är fåfängt! — Nu glimmade svärden i sackelskenet, och hvarje man trängde in på Clas. Men dörren öppnades, och Clas fann sig ögonblickligen omgifven af sina svenner, hvilka med friska krafter och oomtöcknade hjernor rusade fram mot drotsens män. En häftig strid uppstod, och blod började blanda sig med mjödet på bänkar och golf. — Srängen friskt svärden, I drotsens svenner! — hördes då en klangfull stämma i dörren, och de tillropade igenkände den raske herr Thorsten Johansson — fram, fram, det gäller eder herres lif, huggen eder väg och följen mig! IIan fattade ett par af marskens svenner vid halsen och kastade dem åt sidan, men ett hugg af Clas Lang fälde honom till marken, och öfver den tappres kropp skyndade Clas ut i sörstugan, ropande till de sina att icke släppa någon ut eller in, förrän allt var afgjordt med drotsen.