Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1870, sida 2

beskyllningen, så skall du en timma derefter vara död, så marskens sven som du är och så gammalt sköldemärke du än bär! — Jag önskar intet högre — yttrade Nils dervid helt lugnt — jag önskar intet högre, än att den gamla qvinnan må komma, jag rädes icke derför, men kunnen I icke se, huru den stackars karlen der darrar af räddhuga, att hon skall uppträda här... Viljen I så veta, hvem denna qvinnan är, så kan jag säga eder det... Hon är syster till den riddaren, som I läten hänga utanför Stockholms stadsport för två år sedan ...! Drotsen blef askgrå i ansigtet vid dessa ord, och sjelfve riddar Jost såg och förundrade sig öfver, hvilket intryck denna omständighet gjorde på den gamle herren. — Hvad säger du, ungersven — sporde drotsen, bemödande sig att dölja sin rörelse — qvinnan, qvinnan, hvarom här är fråga, skulle vara, hon skulle vara ...? — Fru Bengta Pedersdotter, herr Erik Pukes syster! — svarade Nils kort och bestämdt. Drotsen vände sig om och gick bort åt andra ändan af rummet. Utan tvifvel rann honom i sinnet samtalet med Magnus Bengtsson i Folkungatornet och den hemska hviskningen, som osynliga läppar der hördes föra till hans öra, och der bakom reste sig det dystra, hotande minnet af fru Bengta, som också talade om hämnd, när han sista gången träffade henne i förborgen på Stockholms slott, der han sade ett iskallt nej till den bön, som hon i sin förtviflan riktade till honom för sin olycklige broder, herr Erik Puke. I detsamma inkom svennen, som gått att hemta den gamla qvinnan, och förklarade, att ingen sett henne, sedan hon, som hon brukade göra, lemnat gården föregående qväll. Svennens yttrande framkallade en rad af spörjsmål från drotsens sida, hvilka hade till slutlig följd, att köksmästaren inkallades och fick undergå ett noggrant förhör.