Landsorten. Jönköping den 21 April. I Jönköpingsbladet läses: Det försök till bedrägeri mot Smålands enskilta bank, hvarom i korthet nämndes i förra Thorsdagsbladet, tillgick på följande säct: Thorsdagen den 7 d:s jusann sig i banken en landtbo med begäran att så inlemna en lånehandling, bestående af ett till banken täldt reversal, lydande å 800 rdr, hvartill var fogad: såsom hypotek en revers å 800 rdr med borgen, jemte ett af kyrkoherden Strand i Habo och kronolänsman Bruno gemensamt utfärdadt vederhäftighetsbevis. Reversen a 800 rdr var dessutom försedd med en påskrift af hr Bruno, till yttermera visso bekräfdt med dennes sigill, hvarigenom han ansvarade ör lånets inbetalning. — Den banktjensteman, som emottog lånehandlingarne, fäste genast sin uppmärksamhet vid att den ene borgesmannens namnteckning icke liknade den eljest af honom begagnade. På tillfrågan förklarade siz inlemnaren icke vara den som skulle hafva lånet, utan endast dennes kommissionär, och då ban tillsades att å reversalet skrifva sig såsom den der ansvarade för lånehandlingarnes rigtighet skref han utan tvekan namnet A. Bergsten i Gulskog. Derefter fick mannen gå, med besked att å nyo infinna sig nästföljande Lördag. M. nken. att en förfalskning förelåg, ledde till efterforskningar och vann snart fullständig bekräftelse. Lördagen kom. men ingen låntagare afhördes. Men i stället infann sig samma dag i handl. A. M. Anderssons salubod en person, som uppgaf sig heta Bergsten och vara af sin husbonde, som hade sjukdomsförhinder, sänd att lyfta ett lån i banken. Bergsten förevisade husbondens fullmakt och begärde, i anseende till sin egen oerfarenhet, att hr Andersson skulle ombesörja affären. Hr A. fann emellertid personens beteende tvetydigt och vägrade uppfylla ans begäran. Då han dertill började närmare förhöra honom tog rgsten tillfället i akt att i en hastig vändning försvinna. I boden innevararde allmoge lemnade den upplysning, att Bergsten vore en illa känd person, son till den s. k. LångAnders i Gustaf Adol!s socken. Denna upplysning töranledde en af bankens tjenstemän att, ätföljd af stadsfiskal Westman, företaga en resa till läusman Bruno. Det upplystes då, att A. Bergsten i Gulskog just i dagarne rest till Tyskland för att taga tjenst. Ej heller kunde det varit han som inlemnat lånehandlingarne, enär signalementet icke ville passa in. I stället fördes misstanken på en genom diverse transaktioner mindre väl känd person i Gustaf Adolis socken vid namn Lunndiner. Man begaf sig då till Lunndiner, som befanns hemma och genast igenkändes såsom den der inlemnat lånehandlingarne. Vid anstäldt förhör erkände han sitt brott. Dertill öfvertalad af Bergsten, med hvilken han skulle dela rofvet, hade han skrifvit de falska papperen, med undantag af tvenne namn, som förtalskats af Bergsten. Förfalskningen af länsman Brunos sigill hade, på Bergstens föranstaltande, verkställts af en smedarbetare. Lunndiner hade vid de frågor, som ställdes till honom på bankkontoret vid handlingens inlemnande, börjat befara att bedrägeriet vore genomskådadt och hede derföre vägrat resa till staden för att på den utsatta dagen lyfta penningarne. Bergsten hade då beslutat våga försöket på en omväg. Men äfven han greps af elaka aningar under besöket i handl. Anderssons butik, hvil ket hade till följd att bela spekulationen öfvergals och Bergsten hais öfver hufvud begaf sig å väg till Tyskland. Lunndiner är en man om några och trettio år. Gift för några år sedan med dottern till en hemmansegare, hade han någon tid haft ett hemman att bruka, men nådgats gå ifrån detsamma, och hade sedan med familj bott hos svärfadern. Ett par gånger hade han beträdts med mindre förfalskningsbrott, utan att dock kunna öfverbevisas. Af i hans bostad funna falska reverser och handlingar befanns det, att han länge öfvat sig i konsten att förfalska namnteckningar och att han haft vidsträckta planer att begagna denna farliga konst till bedrägerier. Bergsten i Gulskog var en illa känd, för lönkrögeri dömd person. Ett Mejeri kommer med all säkerhet att bildas