Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1870, sida 2

syner o. s. v. Läkaren frågar: ,Begagnar ni starka drycker? ,,Endast högst obetydligt, svarar den sjuke: ,två eller tre tum bränvin morgon, middag och qväll, på mellantiderna några flaskor öl, för att släcka törsten, och på aftonen en eller annan oskyldig toddy — det är ungefär hvad min kroppskonstitution behöfver-. , Minska suparnes antal till en eller trå om dagen, lägg bort ölet och toddyn och drick i stället vatten, förordnar läkaren, ,,så blir ni snart frisk. Vatten! ntr. par patienten bleknande; han erinrar sig nemli med fasa, huruledes han i åratal brukat dr just två glas friskt källvatten hvarje morgon. Läkaren är utan tvifvel ett dumhufyud. Fationten sjelf har funnit ta orsaken till sin sjuklighet: det var vattnet, som hans kropp icke tålde vid; alkohol är deremot för honom lika nöd som luften! och så afsvärjer han sig obeti källvatten till invärtes bruk, men förökar den d liga alkoholsportionen — och befinner sig tid derefter liggande i fullt utbildadt delirium tremens. Hvari låg nu felet? Tydligen deri, att patienten med flit blundade, för att icke se den rätta orsaken till sin sjukdom. Och hvarför gjorde han detta? Emedan han eljest skulle sett sig nödsakad att afsäga sig en inrotad och derför behaglig vana; han insåg nödvändigbeten af en reform, men ville icke underkasta sig den dermed fölande försakelsen; han v. g med sitt reformsträfvande åt ett oriktig I och afsade sig ett godt i stället för att angripa roten till sitt onda. Nu kunde med skäl ifrågasättas, buruvida icke något liknande försiggår i stort eller när det gi ler att reformera på samhällsområdet. Samhället lider t. ex. af ett ondt, som heter: de mindre jordbrukarnes och industriidkarnes ekonomiska betryck. Man har sökt efter orsaken till denna sjukdom, och en icke obetydlig del af patienterna, icke minst i våra bygder, tro sig hafva funnit den rätta och ropa följaktligen på reform. Lätom oss tillse, huru härmed hänger samman. När det t. ex. börjar gå bakut för en jordbrukare, anser. han sig böra upphjelpa sin ställning genom att skaffa sig tillökning i jord. Spekulationen kan under vissa förbållanden vara ganska klok, men vår köpare glömmer några vigtiga omständigheter: han eger inga besparingar, han eger intet att köpa för och ännu mindre got rörelsekapital, sedan köpet är gjordt. För att erbålla såväl det ena som det andra, vänder han sig naturligtvis till sina , vänners och får, med änskapens tillhjelp, sitt ögonblickliga behof fyldt i en bank. Men han har köpt utan beräkni och öfverbetalt egendomen; nu komn d ett dåligt år; egendomen ger icke m C i atkastning. men han får betala 7 s för såväl den länta köpesumman som rörelsekapitalet. IIan saknar derjemte arbetsförmåga och kraft att umbära. Han har aldrig tänkt på att inskränka sina lernadsvanor; han måste t. ex. ofta se sina vänner hos sig, eljest gå de icke i borgen längre o. s. V.; ban tvingas dessutom att för ,,vigilansens skull tillbringa sin mesta tid på vägar och stigar, gästgifvaregårdar och i staden -och innan kort är han fullständigt utfattig. Hvad gör han nu? Månne han till denna olycka i första rummet söker orsaken i sin egen brist på beräkning, sin brist på arbetsamhet, omtanka och sparsamhet? Ingalunda; utan i nio fall af tio sätter han sig ned att fördöma — icke sig sjelf, utan — f. d. statsrådet, friherre Gripenstedt. Det är han, d. v. s. den fria näringslagstifmingen, frihandeln och det nya banksystemet. som är orsaken till att mannen sick gå ifrån gård och grund! På liknande sätt försar mången gång industriidkaren och handtyerkaren. I stället för att anstränga alla sina krafter för att möta konkurrensen, i st. f. att försöka göra bättre arbete till billigare! pris och söka sig en utvidgad marknad, så låter han allt gå i det gamla spåret, gör medelmåttigt arbete, och ju mindre afsättningen blir, desto dyrare håller han varan, ända till dess kunderna slutligen öfvergifva honom. Han är nu utfattig; men fråga honom om orsaken till hans olycka, och han skall, i nio fall af tio, svara: näringsfriheten. Det är naturligtvis fåfängt att söka ötvertyga honom om det oriktiga i detta påstående, att söka visa honom att inga lagar kunna hindra den oduglige fi k undergång; att de fria handelsoch näringslagarne beteckna den ståndpunkt i samhällets utveckling, då man kommit till insigt uti, att hvarje lagstiftning som går ut på att skydda vissa yrken eller klasser på de öfrigas bekostnad eller att tvinga flertalet af samhällsmedlemmarne att köpa dåliga varor dyrt, när de skulle kunna erhålla bättre varor till billigare pris, är den orimligaste och orättvisaste af all beskattning; att man kan med de klaraste siffror ådagalägga den fria konkurrensen, i vårt, såväl som i öfriga länder, när den i den rätta tidpunkten inträdt, är de inhemska näringarnes förnämsta hjelpmedel 0. s. v. Satserna och siffrorna skall han jäfva, under förklaring, att sådant kan vara sannt i rien men icke i praktiken, att dylikt passar för andra länder, men icke r vårt m. m. Då återstår ett medel, nemligen att bedja honom nämna en verkligt duglig, d. v. s. kunnig, arbetsam och ordentlig jordbrukare eller gsidkare, som icke bergar sig godt under den nuvarande lagstiftningen, eller blir en förmögen man. Och bvad bevisar detta, om icke, att det blott är okunnigheten, lättjan, håglösheten och njutningslystnaden, som fordra skydd, då deremot insigten, arbetslusten och företagsamheten fordra rihet, för att rätt kunna göra sig gällande. IIvad det då, vi i första rummet skola reformera? Icke våra näringslagar, utan våra seder; ty det är dessas beskaffenhet, som hindrar oss från att komma i åtnjutande af de fördelar, som lagarne åsyfta. Det är ett af den sanna trihetens vigtigaste kännetecken, på det politiska-som det sociala området, att den tvingar individen, som lefver under dess vilkor, till valet mellan att blifva en redlig och duglig ska eller att föra en usel existens. Härutinnan ligger frihetens uppfostrande kraft. Det är icke bruket af det friska källvattnet, som vi skola afsvärja! Z Staden och Länet. Utvandringen till Amer Med ångs. ,,Albion, som i dag afgått härifrån till Hull, medföljde omkring 300 utvan