Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1870, sida 2

— Niddar Jost, säger du... har han spanat upp ett brott... och fört den brottslige till gården ...! Mäkta tjenstaktig synes mig då den ädle riddaren, jag tänkte annars, att han höll sig för god att ströfva omkring i skog och mark. — Ilan skall väl något göra, stolts jungfru, eftersom herr Krister är borta och I visen eder så ovänlig mot honom — invände tärnan, under det hon allt fortfarande satt och såg ut genom fönstret. Iliana satt tillbakalutad på bänken i fönstersmygen och höll armarna i kors öfver bröstet, medan hennes blick var riktad uppåt mot himmelen, af hvilken, der hon satt, hon såg en liten flik. — Menar du det, Ramfrid — sade hon — hvad synes dig sjelf om riddar Jost? — Tvi, den styggen — genmälte tärnan — han ser ut som en förklädd flicka, jag skulle Icke vilja unna honom så mycket som ett lillfinger en gång, ne-ej, icke så mycket som ... men se, der komma svennerna tillbaka och gå till borgstugan, nu sitter illgerningsmannen inom lås och bom; nu har han gjort sin sak bra, kan jag tro... ne-ej då, stolts jungfru, det säger jag för visso, förr lede jag aldrig det, än jag läte honom få den minsta ynnest. Stolts jungfrun sade intet till detta tärnans omdöme om fru Margaretas gunstling, och så förflöt en stund. Ramfrid drog just tillbaka sina armbågar från fönsterkarmen och ämnade resa sig upp, då hon plötsligt yttrade: — Heliga Guds moder, der komma de med ännu en fånge, och ser jag ej miste, så är det den gamla qvinnan, som kallade lifvet tillbaka i köksmästarens lilla flicka . .. Iliana sprang upp från bänken och lutade sitt hufvud tätt intill tärnans och såg detsamma som hon. — Men se -fortfor denna — de föra henne