Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1870, sida 1

stätlige riddar Jost vid en gråsten, omgifven ai guld, men hon sade intet vidare i detta ärende om qvällen. Jungfru Iliana deremot kunde icke slita sin: tankar från den unge, starke och i hennes tycke sköne Thord Carlsson, som dansat med henne på sin frände marskens bröllop och med hvars syster den sköna Brita, hon der knutit en hjertlig och liflig bekantskap. Och dessa tankar upptogo henuc så helt och hållet, att ännu, när hon kommit in i sitt rum, hennes hufvud var fullt af dem, och hon satt med pannan lutad mot fönsterposten och blickade ut öfver den snöbotäckta gården och upp till de gnistrande stjernorna, för hvilka hon utgjöt sin klagan och till hvilka hon vädjade, om icke Thord Carlsson var den ypperste ungersven i hela verlden. Då afbröts hon plötsligt i sina drömmar af vapenslammer, och när hon såg ned på gården, såg hon en hel skara svenner komma gående ötver gården. Vid det matta stjernljuset kunde hon ej fullt urskilja de särskilda männen, men så mycket kunde hon se, att de förde någon mellan sig, som utan tvifvel var deras fånge. Hon väckte en af småtärnorna, som sof i hennes rum, och sporde henne till, om hon visste, hvad som kunde vålla bullret på gården och hvem som fången kunde vara. Tärnan skyndade hastigt upp och sprang fram till fönstret samt såg ut. — Jag vet det icke — sade hon — men den främmande riddaren kom sent hem, det talade köksmästarens sven om för mig, och han talade till svenne-höfvidsmannen och herr Thorsten Johansson, att ett himmelsskriande mord höll på att begås här på andra sidan berget och bad dem gifva honom några svenner, så skulle han föra illgerningsmannen hit till gården, drotsen i händer. Öch så fick han svennerna och nu är det väl han, som kommer åter med illgerningsmannen . .