Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1870, sida 1

Sukt tal gitter jag icke att höra — utfor fru Margareta och skakade på hufvudet. — I kunsor taga till tack och vara glad, jungfru Iliana, Mej sådan man, som riddar Jost, vill göra eder den äran ... Och viljen I lyssna till mitt råd, så slå de der tankarne från marskens bröllop ur hugen. Unge Thord lärer aldrig föra eder som fru i sitt hus, så mycket känner jag till den högfärdige marskens slägt. Jungfru Iliana blef blodröd vid dessa ord, och hon snodde omkring spinnrockshiulet så häftigt, att tråden gick af. Hennes täcka ansigte utvisade dervid en ännu högre förvirring, och när hon lutade sig ned för att taga reda på tråden föllo ett par tårar på trådrullen. Fru Margareta såg dock till hennes lycka ingenting af tårarna, blott den fina rodnande kinden, som stack af mot de hvita, uppstående uddarna af pelskragen. — Jag skall säga eder något, stolts jungfru — fortsatte fru Margareta liksom att förtaga skärpan af sitt förra yttrande — riddar Jost von Bardenvleth påminner om en leende dal vid Rhen, der slottet höjer sin hjessa mot skyn, omgifvet af bördiga filt och helsadt at hundrade förbiseglande krämarskutor, då deremot unge Thord liknar ett af skogsbergen häruppe i hans hemland... jag känner dem i botten, dessa svenska herrar, och I kunnen tro mig, I som ären ett barn af samma land som jag. — Ja väl, fru Margareta — svarade Iliana och såg upp med en blick så smältande vacker, att en svensk riddare väl velat bryta tio lansar, om han sett den — eder liknelse är förträfflig, men I glömmen, att de der borgarne vid Rhen voro idel röfvarborgar, och att det skogbevuxna fjället bär det bästa jern i sitt sköte. Jag älskar mera en gråsten, som har guld uti sig, än en, som har blifvit omgifven deraf! Fru Margareta skakade medlidsamt på hufvudet åt den tokiga flickan, som kunde likna den