Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1870, sida 1

rarne, och mången hade förgäfves anhållit om att tråda en dans med henne, så eftersökt och uppburen hade hon der varit. Om he rön m märkt någon framför andra, :,ar svart att at; men fru Margaretas skarpa öga trodde sig hafva märkt att så var förhållandet och hon lät tid efter annan stolts jungfrun förstå, att drömma var en sak och att gifta sig var en annan. Äfven denna qväll var detta föremålet för deras samtal, der de sutto i frustugan, omgifna af fru Margaretas småtärnor, hvilka spunno och sjöngo framför den väldiga spiselelden. — Fynes dig icke riddar Jost vara en synnerligt älskvärd man? — sporde fru Margareta i det hon vätte på de yttersta spetsarne af tummen och pekfingret för att bättre kunna utspinna den fina tråden ur lintåtten. — Han synes mig lik de andra tyska riddarne, som svärmat omkring konung Erik! — svarade jungfru Iliana. — Men han egnar dig synbarligen mycken uppmärksamhet! — fortsatte sru Margareta. — Mig! — utbrast Iliana och skrattade samt lutade sig fram öfver spinnrockshjulet och slog med handen. Ion satt nämligen närmast spiseln midt emot fru Margareta. — Mig!... Huru faren I icke vill, fru Margareta ...kännen I då icke hvarefter alla dessa tyska riddare fria, i Danmark lika väl som här i Sverige? — Jungfru Iliana! — utropade fru Margareta och vände sig stel och högtidlig mot jungrun. — Tagen det ej illa, kära tru Margareta — fortsatte denna och lade vänligt leende sin hand på spinnrockshjulet, så att det stannade, samt såg så inverligt och kärligt den stränga frun i ögonen — tagen det ej illa, men om icke riddar Jost friar till min faders rikedomar mera än till mig, så vill jag gifva honom min hand, vore det ock i denna qväll!