Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1870, sida 3

betäcktes för den flammande blick, hvarmed 1 betraktades. — Nåd, nåd! — stönade han med en främmande brytning i uttalet — jag är en ringa sven, som blott åtlydt min herres befullningar . .. och den gamla frun skulle tvingas, och när hon icke ville låta tvinga sig, så måste hon dö ...nåd, nåd ...! Det var min herres vilja. — Och hvem är din herre? — sporde Nils. — Det är herr Jost von Bardenvleth! — stammade svennen. — En bödels dräng är han och ingen herreman! — utbrast Nils vred. — Han tyckes i grund hafva lärt konsten att bränna menniskor å båle i sitt hemland, men han skall få lön för gerning, det skall jag blifva man för! — Kärleken, unge herre, kärleken . . . har förblindat honom ... Den ädla jungfru Iliana mötte honom med spott och hån, han svor en helig ed att ega henne, och jag, fattig sven, har följt honom troget sedan vi båda voro barn, jag är riddarens trogne sven! — Nämn ej de orden, niding...det är en skymf att blott höra en sådan man kallas riddare ... Och öfver en menniskas bålbrända aska skulle vägen gå till jungfruburen...det är en väg, som anstår en riddersman. — Hon skulle koka en dryck, som skulle väcka stolts jungfruns hug till genkärlek — förklarade svennen, hos hvilken den tanken uppstod, att han genom en noggrann bekännelse af hvad som timat skulle kunna rädda sitt lif — och det kan hon... Hon bodde här i stugan och kom till herr Kristers gård för att rädda lifvet på köksmästarens dotter ... och kan hon kalla lifvet tillbaka, när det står på väg att vika bort, så förmår hon ock vända en ung flickas hug till älskog, sade herr Jost, men hon sade nej... herr Jost bad och besvor henne, men hon sade nej lika väl ... Så kommo vi hit i qväll, ty herr Jost lemnar