Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1870, sida 3

smycket, detta halsband, för hvars egande hon lidit och umburit så mycket, ja blifvit brottslig. Ur det hemska mörkret i hennes tankeverld, der kalla, dystra, hotande skuggor rörde sig fram och åter, der allt hvad menniskohjertat kan ega härdt och sjeltviskt hade sitt hem, der framglänste plötsligt en ljus skepnad, och det var, som om dolda, undanträngda, längesedan förgätna krafter börjat röra sig på djupet och vakna till lif, liksom i den yttre verlden isen smälter, när solen kommer med värme och ljus, och grönt och blommor kunna spira upp till och med under snön. Något sådant var det, som låg uttryckt i den sammanpressade röst, hvarmed der gamla gång efter annan upprepade svennens namn. Nils Bosson å sin sida hade dock, sedan han hunnit hemta sig från sin första öfverraskning, icke tankar för annat, än hur han skulle kunna fullborda den olyckligas räddning, och han sporde henne gång efter annan till, huru hon kommit till detta ställe, och hvart hon ville blifva förd. Alla hans spörjsmål blefvo dock obesvarade, och han redde sig derför åter till att klättra ut genom vindögat på taket, då en rörelse af svennen, som låg på andra sidan om elden, fästade hans uppmärksamhet. Denne var ej död, men hugget hade beröfvat honom medvetandet, och med dettas återvändande vaknade hos honom begäret att möta lika med lika. När Nils fästade sin blick på honom, satt ban stödd med venstra handen mot golfvet och höll i den högra det utdragna svärdet. Men i samma ögonblick stod Nils öfver honom och ryckte svärdet ifrån honom, samt vände dess udd mot hans bröst, i det han tryckte honom ned mot golfvet. — Eländige rånsman! — utropade han — bed, om du kan, en bön till Guds moder, ty du måste dö! Då föll med ens svennens mod, och hans öga