stade en hastig och skygg, men skarp och genomträngande blick på svennen. — Nils Bosson! — utbrast hon och betäckte sina ögon med de darrande händerna. Svennen, som under tiden fattat bödelsträdet och rest det upp mot virdögat för att på detsamma såsom stege klättra ut på taket och sålunda kunna befria både sig och qvinnan, vände sig plötsligt om, när han hörde sitt namn nämnas. Det låg något i denna röst, som mäktigt tilltalade honom. Den gamla kände honom, men tonfallet i hennes röst tycktes tillkännagifva, att igenkännandet väckte hos henne smärta, för att icke säga förbittring, lika mycket, om icke mera än glädje. Nils gick fram och fattade hennes händer och förde dem med mildt våld från hennes ögon samt betraktade noga de skarpa, men förfallna dragen i det gamla ansigtet. Men knappt hade han sett och igenkänt dem, förr än han släppte hennes händer och sprang tillbaka med en dödlik blekhet i sitt ädla anlete. — Fru Bengta! — utropado han — huru träffar jag er åter! Huru hafven I kommit i sådana händer, som dessa mäns? Men på dessa frågor erhölls intet svar. Den starka, oböjliga qvinnan tycktes vara bruten till både själ och kropp. Den förfärliga död, hvarifrån hon knappt hunnit räddas, och den djupa, häftiga rörelsen, då hon i sin räddare igenkänt Nils Bosson, — detta tillsammanlagdt betog henne för ögoublicket förmågan att redigt tänka. Det mål, som hon uppstält för sig, hämnden för sin broders död, för hvilket hon numera uteslutande andades och lefde, detta mål hade så när blifvit henne ryckt ur händerna, det hade icke fattats många ögonblick, så hade hennes hand varit förkolnad. Och han, som kom och ryckte henne ur faran, han som åter satte henne i besittning af hämndens medel, nämligen att fritt andas och röra sig, han yar... Nils Bosson, egaren af helgon