Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1870, sida 2

. Göteborg den 20 April. Ställningen i Frankrike börjar åter visa sig betänklig. Det är utan tvifvel en demokratisk princip — och en sådan af mycket radikal beskaffenhet — när Napoleon III låtit sanktionera både sitt December-attentat och sin usurpation af kejsarvärdigheten genom allmänna folkomröstningar. Så är det ock endast en konseqvens af dessa handlingar, när han vill hafva den nu föreslagna förändringen i statsförfattningen antagen och sanktionerad af hela folket. Det är likaledes i sin ordning, att nya förändringar i den så antagna statsförfattningen böra vara gillade af folket i primärförsamlingarne. Det ligger också i sakens natur att, vid en uppkommande kollision mellan regeringen och representationen, den förra skall kunna vädja till valmännen, utan representationens samtycke, hvilket ju icke skulle kunna erhållas då de båda statsmakterna stå i oppositionellt förhållande till hvarandra. Detta vädjande till valmännen sker i konstitutionella länder på det sätt, att regeringen upplöser representantförsamlingen och påbjuder nya va!. Kejsar Napoleon synes vilja drifva saken ännu längre, då han vill förbehålla sig att underställa sjelfva tvistefrågorna folkets omedelbara omröstning. Allt detta är, såsom sagdt, fullt demokratiskt, och lider det näppeligen något tvifvel, att ju en gång primärförsamlingarne skola, i demokratiska stater, vinna en större betydelse än de nu ega, under de representativa formerna, då all makt är lagd i de valda ombudens händer. Så finner man t. ex., att flera kantoner i Schweiz, och detta till och med bland de större, såsom Ziirich, beslutit att vissa vigtigare frågor skola hänskjutas till primärförsamlingarnes omröstning. Det ligger dock i sakens natur att detta endast kan ske i mindre stater, och i de stora åtminstone ej förr, än en långt gående decentralisation blifvit genomförd. Napoleon III har erkänt folksuveräniteten — detta erkännande ingår till och med i hans titel: , kejsare af Guds nåd och genom folkets vilja-. Man kan således omöjligt frånkänna hans beslut, att nu bringa den nya statsförfattningen under en folkomröstning, fölidriktighet. Fastmer måste man bedöma den demokratiska vensterns motstånd häremot såsom inkonseqvent. Men detta är sakens teoretiska sida. I praktiskt hänseende visar sig saken annorlunda. Det första, som kejsaren genom det nya ,plebiscitet vill hafva bekräftadt, är den Napoleonska dynastiens varaktighet, och de som rösta för den liberala författningen, måste sålunda också rösta för det ärftliga, Napoleonska kejsardömet. Dertill kommer, att Napoleon vill göra hvarje ny förändring i författningen underkastadt ett nytt plebiscite, hvilket kej saren allena kan föreslå. Skulle alltså senaten och lagstiftande församlingen öfverenskomma om en förändring i författningen, som kejsaren ogillar, kan han alltid deremot ställa sitt plebiscite. Men ej nog härmed; kejsaren vill hafva sin rätt öppen att när som helst och i hvilken fråga som helst vädja till folket. Dock borde man icke vara så rädd derför. Till det parlamentariska styrelsesättet, som Frankrike genom den nya författningen skulle vinna, hör ovilkorligt, att regeringen måste tillsättas i enlighet med rikstörsamlingens majoritet. Harsuveränen nödgats antaga en minister ur majoritetens leder, så lärer han väl näppeligen mot dess vilja kunna genomdrifva ett folkvotum, som stode i strid med representationens åsigter. Gifvet är emellertid att en inskränkning härmed blifvit lagd på den parlamentariska maktfullkomligheten. Vare sig emellertid härmed huru som helst, så är det ett faktum, att detta vädjande till folket nu ogillas från alla sidor inom Frankrike, utom den imperialistiska. Så har den liberala ministeren, som velat förlika kejsardömet med friheten, blifvit sprängd, och så hafva de förut mäktiga oppositionselementerna erhållit en ytterligare förstärkning, hvilken likväl blifvit försvagad genom splittringen, i det några vilja för denna gång rösta ja till de frågor, som blifvit hänskjutna till folket, andra deremot yrka på att man skall rösta nej och andra slutligen arbeta på att få valmännen att afhålla sig från att nedlägga sina röstsedlar i voteringsurnorna, hvartill komma de, som påyrka nedläggandet af hvita sedlar, hvilka skola beteckna, att man icke vill hafva kejsardömet, utan republiken. Det är dock möjligt att en större enighet kan komma till stånd mellan dessa stridiga åsigter, innan omröstningen kommer att försiggå. Emellertid uppstår härigenom en stark agitation i landet, lemnande åt de ,,oförsonlige ett godt tillfälle att fiska i det supprörda, grumliga vattnet. Så är ännu en gång lugnet stördt i detta land, hvarest man hoppats få se en fredlig utveckling, under en betryggad frihet och samhällsordning. Denna ställning förefaller åtminstone betraktaren på afstånd ganska betänklig. Den påminner nemligen blott alltför mycket om föregående skeden i Frankrikes historia, då en regent, gifvande vika för ögonblickets pressning, gått in på en liberalare bana, men utan mod att fullfölja