Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1870, sida 2

utan att jag behöfver säga det, att marsken förstär i grund den leken, som vi nu ämna begynna .. — Men vi hafva lekt den förr en gång, och så, att vår motståndsman bleknade dervid. ... Må vår käre frände, herr Carl, se till, att han icke kommer att rida samma väg! — I menen Erik Puke...? — Jag menar Erik Puke, svärson — yttrade drotsen och slog häftigt sin knutna hand mot sitt bröst. — Det kan gå en man genom lefver och lunga att höra sådant tal, som det I förden till mig från vår unge frände. ... Binda ett band mot riket ... hvem binder, svärson? Äro de sig icke lika alla desse män, som nu träda upp med stora ord och stolta åthäfvor och skrika om svenske män, om allmogen och om riket, om frihet och lag och gammal sedvänja, ... äro de sig icke lika alla, och vilja de icke slita sönder och trampa under fötterna hvad som i alla tider varit bestående ordning. Jag vill upprepa de orden, som vördig fader biskop Knut i Linköping, Gud hans själ nåde, talade till den våldskräktaren Engelbrekt, då han stod inför de församlade herrarne i Wadstena, och jag vill, så sannt jag lefver, kasta marsken hans egna ord i ansigtet. ... Har någon bundit ett band mot riket, så är det Engelbrekt och de, hvilka trädt i hans fotspår, så väl Erik Puke som vår nådige herre riksföreståndaren. Dermed gick drotsen mot dörren, och herr Bengt följde. Men der vände sig drotsen plötsligt om, — Ivar hafven I min dotterson, Jöns Bengtsson — sporde han — är det sannt hvad han sade mig i Stockholm, att han vid marskens bröllop fick nog af denna verlden, och att han nu vill uteslutande egna sig åt den heliga kyrkan! — Det är så — svarade herr Bengt — han är ej mera lik sig, han skyr menniskor och ville knappast unna mig ett samtal, när jag sist var i