Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1870, sida 3

Blandade ämnen. i En misstänkt figur. Den för några dagar se dan aflidne hufvudkassören vid franska banken SSoleil, var en glad och treflig och på samma går hurtig och oförskräck om hvilkan man be rättar följande roliga anekdot. En morgon ål 1857, vid pass kl. 8. just som Soleil hade lemna sitt enskilda rum och gått in i sitt embetsrum öppnades hastigt dörren till detta sednare, och en man med krafttullt utseende, bronsfärgad hy, energiska drag och ett par väldiga mustascher, trädde i tte sig helt obesväradt ned bredvid förven. — Ursaktta,, sade han, ,jag fann ingen i ytue rummet. Edra tjenare måtte stiga sent upp. Jag hade ingen som kunde anmäla mig. Ilvad måste jag vidtaga för formaliteter för att få i banken deponera en kista med silfverpjesel Jag tänker nemligen resa bort. Hr Soleil började att meddela främlingen de nödiga underrättelserna, men märkte derunder, huru dennes blickar började att tankspridt flyga omkring rummet och slutligen, efter hvad det företöll honom, med ett egendomligt uttryck stanna vid det stora jernskåpet, som var inmuradt i väggen. — ,,Ah, sade främlingen slutligen, ..det der är visst penningskåpet, hvaruti ligga de sextio millioner francs, hvilka ni, efter hvad det påstås, hvarje morgon fördelar åt edra sex öfverkassörer! Hör på en sak! Jag tycker, att ni tager den här saken temligen lätt. Ni är allena — och ingen tjenare finnes i närheten. Om nu någon komme in hit liksom jag, under förevändning att han ville deponera saker af värde, men som hade en dolk gömd vid sitt bröst — ni förstår mig! Tan gitver er nu en stöt, tager nyckeln, som ni helt säkert har i er högra västficka, och så kniper en par tre millioner — huru skulle det då gå?. — Hr Soleil log. — ,Det är inte så farligt heller, sade han. Den, som ville göra det, måste vål åtminstone hafva någon förhoppning om att kunna verkställa sitt företag och att kunna undvika att blifva straffad derför. Men nu ser ni den här knappen i väggen. Så snart jag trycker derpå — och det skulle jag göra, äfven om jag blefve dödligt sårad — så skulle alla tjenarne blifva underrättade genom allarmsignaler och röfvaren och mördaren genast blifva gripen. — ,IHm! det beror på brottslingens skicklighet, sade främlingen. ,Jag har i Kabylien och annorstädes sett personer som kunna så träffa en menniska med en enda dolkstöt, att hon sjunker medvetslös ned, utan att hinna gifva ifrån sig ett enda ljud. Dervid tindrade hans ögon med en egendomlig glans. Hr Soleil lemnade honom icke med sin blick. -— ,,Åh, svarade han, ,röfvaren förlorar i de flesta tall sin kallblodighet, då han ser blod flyta. -Det strider mot min erfarenhet, genmälde främlingen. ,,Jag känner ganska många, som äro fullkomligt vana vid anblicken af blod och som förblifva alldeles kalla inför ett rosslande lik. Jag kan anföra mig sjelf såsom ett bevis derp Ni, min herre? utbrast Soleil med en ighet. — ,, just jag! — yNå ja, fortfor hr Soleil i likgiltig ton, , hvad betyder väl för öfrigt, om kassören dör, förutsatt att kassan inte blir röfvad? Skåpet är inte så lätt att öppna; man måste känna det rätta handgreppet. Jag ensam?, och härvid tog ban upp nyckeln ur högra växtfickan, ,är i stånd att öppna låset. — ,Nå ja, men om han valde ett ögonblick, då skåpet stär öppet? invände främlingen. ,, Men — det torde nu vara tid på att återvända till vår afir! Derpå lät han kassören ännu en gång utförligt upprepa de formaliteter han hade att iaktaga vid deponerandet af sina silfverkärl och gaf sedan vid afskedet hr Soleil sitt kort. Med någon förvåning, men äfven med en viss tillfredsställelse läste denne orden: ,,Marskalk Bosquct. Det var segraren vid Inkermann, som hade förorsakat honom den lätta skrämselu. Guldmakeriet på 1389-talet. I det nyligen utkomna häftet at finska vetenskaps-societetens handlingar förekommer bland annat: Anteckningar om finska alkemister af hr Arppe, hemtade hufvudsakligen ur den hos Nordenskjoldska samiljen förvarade brefsamlingen. Anteckainsarne ge en lefvande och intressant bild af guldmakeriet, som bedrefs på 1780-talet, dels i Nystad, dels på Drottningholm, af den orolige bergshauptmannen August Nordenskjöld och hans trofaste medhjelpare landtmätaren Bergklint. Det var blaud Gustafs hofmän den ovärdigaste, den brutale grefve Munck, som de erhällit till patron och hvilken misshandlade dem stundom handgripligt nog samt slutade med att använda Bergkliut i konungens namn i den smutsiga sedelförtalskning, med hvilken gunstlingen lyktade sin bana. Det är förnämligast ur Bergklints bref till ,, Majoren på Frugård författaren låter oss se deras skimrande förhoppningar och årslånga mödor. I 10 eller 12 månader, så föreställde de sig, måste guldet oaflåtligen förvällas, innan .,fårgerna visade sig, och gång på gång inträffade någon olycka i det kritiska ögonblicket. Hvad som uppehöll dem under de stora vedervärdigheterna, var den visserligen falska föreställningen. att de med upptäckten af guldmakarekonsten skulle utrota eländet och ondskan ur samhället. Under detta hemlighetsfulla sökande i fördolda naturkrafter sammanträffade guldmakarne naturligtvis med magnetisörerne och andeskådarne i den nya församlingen, som på svedenborgianismens grund höll på att utbilda sig. Om denna svärmiska societets uppkomst och strätvande lemnar