Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1870, sida 2

narsken. Makt gifver mod, och de församlade lerrarne talade så stort, att man väl kunnat tro lem i stånd att eröfra en verld, och litet emellan yttrades ett vredens ord öfver Engelbrekt, som nu herrarnas tanke var roten och upphofvet till allt let onda. Efter hans död hade detta onda väl stannat i växten, men de kände dock inom sig, att de liksom stodo på nattgammal is. IIvarje stund kunde den brista under deras fötter, och deras välden falla tillsammans tör de mäktiga våsorna i den ström, som de icke förstodo och icke kunde besvärja. Och medvetandet om deras maktlöshet gent emot detta folk förvirrade dem. Deras tankar flögo som trädens gulnade löf för höststormen hit och dit utan att vinna en hållpunkt. Konungen, drotsen — ingendera af dem var nog mäktig att samla sig omkring, och ingen tänkte på, att makten kunde komma just genom att samlas kring någon viss. Fastmera tog enhvar af dessa män sig sjelf till utgångspunkt, och det var endast den mest ögonskenliga fara, som kunde tvinga dem tillsammans. Men hvad som sålunda utgjorde den svaga sidan hos drotsens parti, det fanns icke på Carl Knutssons sida. Hans styrka låg deruti, att der han stod, der stod han ensam, och i hans omgifning fanns ingen som gjorde honom främsta platsen stridig. Härtill kommer den omständigheten, att man visste, det Carl på inga vilkor skulle tillåta konung Erik att intaga Sveriges thron, och, lå det låg nära till hands att i hans personlighet se detta hinder utsträckt till hvilket som helst främmande konungadöme, så började kring hans namn så småningom i folkets sinnen uppspira i frisk och liffull grönska hoppet, att han var Sveriges bästa målsman. Han var ock redan så mäkig, att drotsen ensam icke mera kunde tänka på att tränga honom tillbaka, och så mycket insågo ilven de andra herrarne, när de funno deras heres ära kränkt, om de slöto sig till allmegen, —