Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1870, sida 3

ningens uppehållande anslagne rustnings-och augmentsräntor skulle indragas till kronan. Om K M:t låtit helt enkelt säga rusthällarne, att K. M:t r intet skäl önskade den der lilla prolongationen, så är föga troligt, att någon rusthällare satt sig på tvären, utan att alla villigt gått K. M:ts önskan till mötes, men då framställningen skedde i ordalag, som ingalunda gåfvo vid handen, att det denna gången var K. M:t, som var den petitionerande, och framställningen åtföljdes af ofvannämnde tilllägg, hvarigenom K. M:t liksom uppställde ett alternatif, mellan hvilket och första tramställningen man kunde välja, så är klart att rusthållarne började räkna. Men för att kunna utföra den nubeböfliga uträkningen af hvad som vore fördelaktigast hade varit nödigt att känna de grunder, efter hvilka roteringen skulle ske; härom har dock från vederbörandes sida iakttagits den största hemlighetsfullhet. Många rusthållare blefvo äfven stötta ötver det peremptoriska beslut, att de skulle ingå på förlängning af ett frivilligt ingånget kontrakt eller roteras och beröfvas sina augmentsräntor. Härigenom antyddes tydligen att K. M:t ansåg det sednare förslagets utförande vara beroende ensamt på K. M:t sjult, under det vi rusthållare anse det icke utan rättskränkning kunna ske utan ömsesidigt medgifvande. Eu sak, som ins. icke disputerar, är att K. M:t, understödd af riksdagen, kan mot den enskilde begå hvilket våld söm heldst, utan att den enskilde har makt att hindra det, eller utväg att hos högre instans vinna rättelse, ty det är alldeles obestridligt att de äro starkare. icke allenast än hvilken enskild som heldst i riket, utan äfven än hvilken klass af enskilde som heldst. Insändaren tror åtminstone så, ty eljest skulle någon klass af enskilde vara så mäktig att den kunde göra uppror ensam och betvinga både konung och riksdag, och det tror jag, ännu åtminstone, ingen kan, med vissket åtminstone icke rusthållarne. Nu är emellertid endast fråga om hvad som kan göras utan att begagna maktspråk till kränkande af andras rätt. Äfven om ins. egde dertill nödiga knuskaper och materialier. vore här för ridlystigt att göra reda för hela rustning endet. st är dock förhållandet det, att kronan till in öfverlåtit sin egendom mot att denne enskilde åtagit sig att all framtid bestrida en, hvarvid K. M:t, m synes i kongl. brefvet den 29 Mars 1691 m. fl., försäkrade rustbållaren. att, så länge rusthållaren förmår hålla sin fullkomliga mondering. äro han, hans barn och efterkommande försakrade att, utan förfång och intrång, få roligen braka och besitta deras rustningshemman, och ingen eger derföre makt att drifva honom och dem deritrån. (Se Thurgrens handbok för rusthåklare och ryttare m. fl.) Rustbållarne bade således blott bru astätten till siu hemman under det eganderätten fortfarande tillkom kronan. Om eller huru rusthållarne sedermera fått egarderätten till sina rusthåll är en sak, som ins. icke har reda på, men numera köpas, säljas och delas rusthällen alldeles på samma sätt som annan egendom. Då emellertid kronans hemman bortlemnades till rusthållarne, voro de af olika godhet, inga likväl så goda att de ansågos kunna utan tillskott bestrida rustningen, hvarför dem tillades, under lika försäkran att den orubbade få behålla, räntor af andra hemman, de s. k. augmentsräntorna; men då såsom nämndes hemmanen voro af olika godhet följde sjelfklart, att augmentsräntorna äfven blefvo olika, så att de sämre hemmanen fingo större augmentsräntor och de bättre mindre. IIuru någon förändring i detta bestående förhållande mellan kronan och rustbållarne skall kunna, utan ömsesidigt medgilvande, rättsligen ske, kan insändaren icke förstå. Insändaren tror sig hafva funnit det vara en ganska mycket spridd åsigt, att rusthäållen hade augmentsräntan för hästar. men så är icke förhållandet. IIvad vill det nu säga att augmentsräntorna skola indragas till kronan och rusthållen roteras? Ar det K. M:ts mening att taga augmentsräntorna och ålägga hvarje rusthåll att fortfarande hålla en soldat, så sker, oafsedt det här ofvan ädagalagda rättsvidriga i att egenmäktigt göra någon förändring, en stor orättvisa, ty då den eue har en augmentsränta uppgående till 200 rdr och deröfver, så bar en annan 46 a 50 och derunder. Den ene gör på förändringen en förlust och den andre en vinst. Skall, såsom billigt kan synas, roteringen ske efter ortens sed, så enär i allmänket om hvarje rote-soldat äro två hela hemman, så borde äfven, då rusthållen roteras, 2:ne förenas om en soldat, men då går kronan miste om hälften af den nuvarande manskapsstyrkan, och ojennheten af vinst och förlust qvarstår fortfarande. Insändaren kan icke finna något annat ätt för rusthållens rotering, utan våld och orättvisa, än att en särskild uppgörelse träffas med hvarje rusthåll, då kronan bör för att vinna sitt mål, rusthållens rotering, göra eftergifter till rusthållarnes fördel. Om ett kontrakt mellan två individer skall häfvas eller ändras, är, förmodar ins., alltid vanligt och nödvändigt att den, som önskar och föreslår förändringen, ställer så, att äfven den andre derpå har vinst, ty eljest kan ju för vonom icke finnas något skäl att på förändringen ingå. Låtom oss nu återgå till K. M:ts förslag att få häst-vakance-kontrakten förläng Vid ö ä gande af de båda alternativen och under ning, att det vore K. bl:ts afsigt att verkställa den ifrågasatta roteringen på så sätt, som förut nämndes, funno många rusthållare att det vore förlust att afstå t. ex. 150 rdr augmentsränta för att befrias från erläggande af 772 tunna i hästvakance. Dessa sade villigt ja; andra funno det vara likgiltigt hvilketdera de gjorde, dessa sade också ja för att icke bråka; men de, som endast åtnjöto t. 50 rdr i augment, funno att det skulle medföra vinst att afstå dessa 50 rdr, för att befrias från 713 tunna hästvakance, och dessa voro förmodligen de som sade nej. Mången trodde, i likhet med ius., att hela talet om roteringen var ett tomt hot, enär man icke kunde göra sig reda för huru det skulle gå till och icke kunde föreställa sig, att K. M:t hade för afsigt att med styrkans rätt begå ett orättvist våld på någon af dess undersåters egendom. Men vi hafva framför oss ett kgl. bref af den 25 sistl. Febr. deri K. M:t förklarar, att sedan alla rusthållarne, med undantag af tvenne vid Vestgötadals reg:te i Elfsborgs län, gått in på hästvakance-kontraktens förlängning, dessa två skola, såvida de icke innan den 1 nästk. Juli gå in på K. M:ts förslag, rot räntorna indragas till kronan. I samma nåd. bref förekommer dessutom något egendomligt, bestående deruti, att K. M:t antager, att de rusthållare, som från sammanträdena uteblifvit, genom sin tystnad lemnat sitt bifall. Visserligen är det ett gammalt ordspråk som säger, att ,.den, som tiger, han samtycker; men ins. har dock aldrig förr sett detta upphöjdt till lag, och att kontrakter om penningars betalande kunna på sådant grundas. Denna uppsats är kanske redan för lång, heldst mnet troligen för mängden af tidningens läsare är föga intresserande, men då ins. anser det vara af omätlig vigt, att uti samhället ingen, om än aldrig så ringa, i sin rätt lider våld och orättvisa, och då det synes vara allvar med den ifrågasatta roteringen, har han icke velat dröja att, så godt han kunnat, utreda och fästa allmänhetens uppmärksamhet på detta förhållande, som nu visserligen omedelbart rörer endast egarne af tvenne rusthåll, men som inom kort tid kommer att öra egarne af 2,998 andra rusthåll; oberäknadt hvad det rörer en och hvar huruvida man verkligen lefver i ett samhälle, der hvar och en åtnjuter full säkerhet till sin egendom, eller om man blott inbillat sig göra det. Skall staten tillämpa den satsen, att ,när jag dricker så är det rätt, så frulttar ins. att det är illa bestäldt med dess och dess InnAvånArna QÄlrarhat 2. ras och augments: ustnings