Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1870, sida 1

som han ville hafva den, att dessa bemödanden skulle tjena till intet, det insåg han mer än väl, och morgondagens sammankomst skulle icke tjena till annat, än att i grund förödmjuka honom och för alltid sätta marsken ofvanom honom. För alltid ...? Här stannade han i sin tankegång och såg sig omkring i rummet, som om der funnits män, till hvilka han kunnat vädja i detta mål. För alltid ...? Nej, nu skulle svärdskifte ske, nu skulle alla makter, som hittills hållits bundna, lösas och hetsas till jagt på odjuret, som rytande gick öfver land och sträckte sin ram efter de trenne kronornas sköld. Men den skulle athuggas denna ram, och Krister Nilsson skulle komma att råda öfver riket, skulle han ock vada genom strömmar af blod för att vinna detta mål. Några af biskoparne besökte honom på eftermiddagen, och äfven herr Nils Stensson. De förre sökte tala försoningens ord och blidka den gamle herren. En ung man kunde ock hafva kraft att styra farkosten i hamn, menade de, och erfarenhet borde stå vid den ungdomliga kraftens sida med sina råd och glädja sig åt det vunna målet, fridens och lugnets återvändande. Drotsen lyssnade med uppmärksamhet till deras ord, men han lyssnade ock lika uppmärksamt till herr Nils Stenssons, som förde den motsatta ytterlighetens talan. Men huru de talade, så fann sig den gamle mannen djupt förolämpad, och medvetandet om otillräckligheten af de medel han hittills användt och blottandet af denna otillräcklighet i all sin nakenhet, detta var något som fråtte mera på hans sinne, än något annat. Han låg liksom fastsmidd på den klippa, utför hvilken han velat störta sin fiende, och hans egna tankar dröpo honom liksom etterormens gift i anletet, utan att någon Sigyn satt vid hans sida och höll en frälsande skål under giftet. Det är på det hela taget en bedröflig tid,