Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1870, sida 1

9. Folkungatornet. I den östra af de två breda, men icke desto mindre djupt inskärande vikar, hvilka Byfjärden utanför Nyköping bildar på norra stranden, låg en afton i medlet af Oktober månad år 1439 ett mindre fartyg. Det var en kulen och dyster dag. Himlen var betäckt af tunga, mörka moln, och de som hingde jorden närmast voro de svartaste. En kall vind drog väl fram österifrån, men han förmådde icke åstadkomma någon rubbning i molnbädden, som lik ett pantsar lagt sig omkring jorden, och drog derför liksom suckande och klagande fram öfver fjärden och staden. Vid stranden midt för fartyget stod en sven och höll tvenne uppsadlade hästar, hvilka otåligt skrapade marken med sina liofrar och liksom tycktes skygga till gång efter annan, utan att dock svennen lade märke till deras rädsla eller hvad som kunde föranleda den. Man höll sina ögon fästade på fartyget, hvarifrån en mindre båt lade ut och med snabba årtag roddes mot laud. I akterstäfven befunno sig tvenne män. Den ene var inhöljd i en lång mörk kappa och bar på hufvudet under en svart hufvudbonad med uppvikta, tätt åtslutande britten, en åtsittande hufra af mjukt, mörkbrunt skion, som slöt till under munnen och lemnade endast kinder, näsa och ögon bara samt från halsen gick ut öfver bröst och axlar, nedfallande kring dessa i form af en utskuren frans. När båten nalkades stranden, vände mannen sig pin, der han stod midt i båten, och man såg då, tt han under kappan, som han nu med händerna släppte, så att non fick fladdra ut för vinden, bar en röd lifrock och omkring midjan eller något nelanför ett läderbälte, hvarvid på ena sidan visade ig fästet af det breda slagsvärdet, på den andra en blank silfverslida skaftet af en knif eller dolk.