Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1870, sida 1

denna som följde näst efter Engelbrekts. Det är den mörka, kalla natten efter en kort dags sol och värma. Man söker förgäfves efter några stora sträfvanden, som fylla sinnet med beundran och hänförelse. Det är väl icke ett flygsandsfält, som med sin nakna ödslighet utbreder sig för vår syn, der finnes lif, der finnes växtlighet, och man ser glada ansigten och hör fröjderop, men det är småsinnet som frodas, det är sjelfviskheten som ler och som jublar. Förgåtves spanar man efter en ande, en vilja, en kraft som är äkta fosterländsk. Ett fosterland fanns knappast för dessa stormän, annat än der de kunde plocka egennyttans frukter. Förgäfves lyssnar man efter ett lystringsord, ett äkta svenskt härrop, sådant som på Engelbrekts tid ljöd öfver berg och dal och satte hundra gånger tusen armar i :örelse. Härrop höras väl, men det är ugglans nattliga vällustskri. Man skulle rysa tillbaka för denna tafla af snöd vinning och eländig egennytta, om man icke midt i det nattliga mörkret dock spårade en ljusning till dag, och denna framträder just i det arbete, som liksom framtvingas ur de rådande förhållandena och har sina gisna målsmän, hvilka sjelfva så småningom af samma förhållanden tvingas till en klar insigt af sitt mål. Ibland dessa arbetare står Carl Knutsson, och denna omständighet är det enda, som fängslar åskådaren vid honom, så att man tager del i hans medgång och motgång. gläder sig åt den förra och harmas öfver den senare. Morgonen kom, och åter församlade sig rådet, och marsken blef af alla de närvarande hyllad som riksföreståndare att styra riket och utdela slott och län med råds råde. — Nu skall svärdet afgöra saken! — sade Erik om qvällen den dagen till Nils Bosson, när de båda befanno sig vid Söderport och sågo drotsen rida ut derigenom på vägen till Nyköping.