Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1870, sida 3

Huru ser verlden ut, eller hur har man det om 200 år? (Forts. fr. N:o 79.) Anledningen till att man här begagnade det var den, att de amerikanska bladen med oerhöre entusiasm omtalat en sångerska, som just då 1 höra sig i Nordamerika; operadirektörerna i Lon. dinia hade stor lust att engagera henne; men di man icke vågade fullkomligt lita på de berättel ser, som kommo från Nordamerika, hade de alls slagit sig tillsammans och pr telegraf uppmana: sångerskan att låta höra sig telegrafiskt. Mar skulle på detta sätt kunna döma om hennes röst omfång och om hvad hon i det hela kunde pre stera. Sångerskan hade bifallit, och direktörerne hade för den afton, då profvet skulle ega rum hyrt en af de transatlantiska kablarne. Såsom ett bevis på sångerskans röstomfång visade man mig ett par svarta pappersremsor med hvita vågformiga linier; dessa linier hade den vid sidan af telefonen stående fonautografen eller stämregistreraren tecknat, och de utvisade sångerskans hela tonskala. Författaren meddelar nu en mycket vidlyftig berättelse öfver en resa, som han företog med cn luftballong. IIäraf anföra vi följande: Den väsendtligaste svårigheten, som uppställer sig vid begagnandet af luftballonger såsom befordringsmedel, nemligen styrandet, var afhjelpt medelst en lång, tunn cylinder, som sträckte sig genom luftskeppets hela längd. Denna cylinder utgjordes af en stång af mjukt jern; rundt omkring denne slingrade sig i spiralform en koppartråd, som var omvecklad med en isolerande substans. Leder man en galvanisk ström genom en sådan tråd, så blir stången en kraftig elektromagnet, hvilken, om den kunde röra sig fritt, liksom kompassnålen skulle få en riktning från norr till söder med en ringa ostlig afvikelse; den skulle också medföra en viss lutning, men denna afhjelpes lätt genom att förändra hela skeppets tyngdpunkt. Blåser nu vinden just i den riktning, dit man vill segla, användes cylinderapparaten icke; man låter då icke någon galvanisk ström gå igenom tråden. Ar vinden ogynnsam, förvandlas skeppet deremot till en magnet. Om vinden t. ex. är vestlig, och skeppet skall i ostlig riktning, då styres det icke mot öster ochej heller mot norr, utan i nordost, liksom ett skepp på sjön, hvilket af strömmen föres mot norr och af vinden mot vester, styres i en riktning midt emellan de båda nämnda. Om alltså luftskepparen låter sina segel och sin magnet verka samtidigt på behörigt sätt, skall han kunna drifva sitt skepp i hvilken riktning han behagar. Man kan också vända skeppet genom att förändra den galvaniska strömmen, så att den förra nordpolen blir sydpol och tvärtom. Skulle vinden vara så stark, att magneten icke är kraftig nog att verka, så kan man låta skeppet sjunka eller stiga och sålunda söka en annan och gynnsammare vind. För att få luftskeppet att falla eller stiga, användes en apparat, som verkar på samma sätt som fiskens simblåsa, hvarigenom de höja eller sänka sig i vattnet genom att mer eller mindre kraftigt sammantrycka den deri befintliga luft. Passagerarne i luftskeppet representerade åtskilliga nationer; der voro sålunda fransmän, ryssar, engelsmän, holländare och tyskar, men de talade icke desto mindre alla samma språk. Det var det 8. k. resespräket. Då de flesta menniskor tillbragte en stor del af sin tid på resor, och en sammanblandning af de olika nationerna oupphörligt egde rum, bade det efter hand bildat sig ett sådant språk, hvarigenom samfärdseln i hög grad underlättades. Detta resespråk var egentligen ingenting annat än en sammanblandning af åtskilliga europeiska språk, bland hvilka likväl engelskan var öfvervägande. Då jag, säger förf., såg mig nogare omkring i fartyget, fick jag sigte på några omfångsrika rör, som framstucko genom öppningen i väggen och nere vid golfvet; j.g trodde att det var ett Åislags kanoner, och frågade derföre min följeslagare, om vårt fartyg var utrustadt som krigsskepp. Han betraktade mig förvånad och svarade slutligen leende: Nej, det är blott stora teleskoper. Kanoner känna vi icke mera till. Den ridderliga tiden är långt för detta förbi; nu för tiden äro menniskorna fabrikanter, köpmän, ingeniörer, lärde, lagstiftare 0. 8. v., och soldater se vi numera endast på teatern. De förändrade förhållandena hafva medfört, att ett krig nu nästan kan räknas till det omöjliga. För det första förbereddes det nuvarande tillståndet genom den allmänna statsbankrutten i 19:de århundradet, då de s. k. civiliserade nationernas samlade skuld, hufvudsakligast såsom en följd af de stora, dyrbara stående härarne, öfversteg den samlade nationalförmögenheten. För det andra hafva också anfallsvapnens förvånande verkninvgar bidragit dertill. Då, för omkring 100 år sedan, under det sista s-ora kriget Englands, Frankrikes, Rysslands och Nordamerikas flottor ömsesidigt hade förstört hvarandra, då städerna på ömse sidor af kanalen mellan England och Frankrike voro skjutna i brand, och förlusten på begge sidorna var nästan oberäknelig, då måste man nödvändigt framställa den frågan, om en seger också var sådana offer värd. Man kom snart till den öfvertygelsen, att den segrande parten i