Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1870, sida 2

hviskning ,,marsken, ,, marsken är här gick genom salen, och han stod midt ibland dem, hög och mäktig och befallande i all sin medfödda vär dighet. Arbetet vid bordet upphörde med ens, och alla intogo en afbidande ställning. Man skulle nu få böra af marskens egen mun, hvad som timat på slottet under natten och som gitvit anledning till de besynnerliga ryktena. Men härutinnan bedrog man sig. Marsken vidrörde endast flyktigt detta, såsom rörande honom alldeles enskildt, och bad de församlade icke räkna honom till last, att han derför nödgats låta vänta på sig så länge. — Jag gläder mig dock — slutade han — att icke hafva kommit för sent för att deltaga i eder öfverläggning. Nu steg drotsen fram. Han såg mäkta bedröfvad ut, liksom om han med sitt utseende velat tillkännagifva, huru djupt det gick honom till sinnes, att hans ,,käre son icke förr kunnat infinna sig i rådet, och han började ock dermed sitt yttrande, då han nu omförmälde det beslut som blifvit fattadt och hvad som med anledning deraf nu försiggick. — Och hoppas jag att du käre son icke skall hafva något deremot att invända, då allt har skett i bästa välmening för rikets och dess innebyggares skuld. — Derutinnan tagen I dock mycket fel, käre fader — utbröt marsken med ifver. — Det må vara litet eller stort, jag beseglar ingenting, förr än jag vet, hvad det är, som jag skall besegla. Och det förundrar mig storligen, gode herrar och män, hurusom I samt och synnerligen kunnat fatta ett sådant beslut ... På slikt sätt kunnen I ju skrifva hela riket och hela eder välfärd eder värsta fiende i händer, utan att I veten deraf, ehuru det heter, att allt sker för rikets skuld. Dessutom förundrar det mig, hurusom I hafven skridit till sådana beslut utan att höra mig... Sådant stri