Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1870, sida 2

— Hafva inga vissa bud ännu kommit dig tillbanda, dotterson? — sporde drotsen. Herr Jöns skakade på hufvudet, och drotsen tillade efter ett kort uppehåll: — Jag tänker, att det rätt snart kan få vara huru det vill med vår frände... äro vi honom blott en halftimme till qvitte, så må han gerna sedan uppträda lifslefvande midt ibland oss! Men herr Jöns tycktes icke längre hysa samma segersälla tankar, som några timmar förut, eller som vid sammanträdets början. Han stod tyst och sluten och nästan främmande för både fruktan och hopp. — Eller hvad är din mening? — sporde drotsen med en skymt af oro. — De vissa buden dröja för länge! — sade herr Jöns helt sagta. — Vore det gjordt, som borde vara gjordt, skulle, synes mig, något annat långt för detta hafva skett... Wi må se till, att icke snaran till slut var sammansnodd af för klent arn! ö Drotsen vände sig i tankar åt sidan, och herr Jöns tycktes icke vara hugad att yttra något mera. Då slogs dörren upp med fart, och in trädde marsken Carl Knutsson, och hans svärfader jemte några andra af hans närmaste fränder. Det skulle vara omöjligt att beskrifva den bestörtning, som vid haus åsyn afmålade sig på vissa anleten. På drotsen och herr Jöns kunde man tillämpa den gamla solsångens ord: , min tunga var som vänd i träd och utomkring kolnad. Någonting ditåt var äfven fallet med de tolt rådsherrarne, hvilka utarbetat det hemlighetsfulla förslaget till rikets räddning, men i de öfrigas blickar, när de märkte marskens närvaro, lyste tillgifvenhet för honom och glad öfverraskning. Till följd af det allmänna sorlet och hvad som föregick vid bordet, der namnen undertecknades, märkte en stor del af de närvarande icke, att marsken kommit tillstädes, förrän en halfhög