herr Krister, ännu har kraft att träda i spetsen för riket... I skolen dock se, när det ena kommer omkring det andra, att intet ondt finnes, som icke har något godt i sitt följe. Nu, och nu först kunna vi tänka på att få lugn i riket, vare sig, att konung Erik kommer hit tillbaka, eller att... — Vi välja en annan konung... Ja, I hafven rätt, vår käre frände, Gud hans själ nåde, om vi icke mera skola se honom här ibland oss, vår käre frände stod styft emot ett nytt konungaval. Men en konung tränga vi dock till! — Hm! — mumlade herr Jöns, som tycktes försjunka i tankar, hvarunder han dock hade svårt att fullkomligt dölja den tillfredsställelse, som han kände inom sig. De båda frändernas samtal kunde emellertid ej fortsättas, emedan nu den ene efter den andre af herrarne började ankomma. Till slut var salen fyld af en talrik och lysande samling. Alla der närvarande tillhörde riksens råd, och voro rika och mäktiga män. Bland de många biskoparne såg man herr postulatus Nils Ragvaldsson och den älderstigne, allvarlige biskop Magnus Tavast från Åbo. Bland de verldslige medlemmarne af rådet saknade man ännu marsken, herr Carl Knutsson, hans svärfader, herr Carl Ormsson, och de, hvilka varit marskens gäster på slottet öfver natten. Sammanträdet började med ett långt tal af drotsen, hvari han framstälde den oro, som rådt i riket under de sista åren, och. huru det var hvarje mans pligt att arbeta på freden och på upprätthållandet af gammal god sedvänja. Han beklagade, att marsken af skäl, som han ännu icke kände, dröjt att infinna sig till denna vigtiga sammankomst, men han trodde dock, att ganska mycket kunde undangöras innan marskens ankomst och sedan föreläggas honom till underskrift, om det så blefve rådets beslut.