Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1870, sida 1

De söljdes alla med undantag af Erik, som var för ringa att visa sig bland de förnäme. När marsken inträdde bland de dansande, kom Karin emot honom. Ingen skulle på hans anlete kunnat se, att något som helst oroväckande inträffat, men Karin såg det, och marsken sade: — Det har gått mig som det gick gossen i sagan — sade han och kysste bjertligt leende den snöhvita handen — när han kom ut från bröllopshuset, så mötte han bergtrollet och måste strida en strid på lif och död... Karin blef blek om kind, men hon yttrade ej ett ord, hon blott tryckte häftigt sin herres band och såg honom forskande i ögat. Carl besvarade med ömhet hennes blick och tillade: — Minnes du sagan ... det var en liten hvit dufva som kom flygande och hackade ut trollets ögon ... Och dina böner, Karin, dina varma böner till Guds moder skola vara min hvita dutva... — Så är då all fara öfver? — hviskade Karin. — När sol rinner upp, förgås alltid trollet! — svarade marsken.