Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1870, sida 2

Och fingrar hafver hen både mjuka och små; der ungersvens ringar skola sitta uppå. Och hår hafver hon som spunnet af gull, ja, vackrare jungfru tråder aldrig vår mull. Vårt bröllop skall firas om en mid:ommardag, då alla ljutva lindar i skogen bära blad! Sedan marsken slutat och med sin brud ställt sig i ringen med de andra, gick en annan riddare in i ringen, och så fortfor det, tills alla hade varit med, då sången tystnade och leken var slut. Omedelbart derpå spelade musiken upp, och nu var det Engelbrektsvisan, som spelades. Det skedde bruden till behag, och då man på morgonen sett, hvilken mäktig, man kunde säga, förtrollning hennes toner utöfvade på folket, hade hon med ens stigit högt i värde inom marskens hof, der hon för öfrigt väl borde hafva ett hem, eftersom marsken ville likt Engelbrekt lefva och dö som det svenska folkets man. För Karin hade denna visa ett alldeles egendomligt behag, och fastän hon hade hört henne sjungas många gånger, ja fastän hon hade sjungits liksom en begrasningsmessa, då hon sjelf en gång af de vilda bönderna leddes till döden, så kunde hon ej låta bli att älska dessa vemodsfulla, allvarliga toner, som sjöngo om kraft och förgängelse på en gång. Det ljöd som en äminnelsesång af det höga och heliga, det stämde tanken till högtid midt i lifvets lek. Hennes själ liksom lyfte dervid sina hvita vingar och höjde sig öfver jordens grus, så att hon kunde se verlden i ett annat ljus och skilja mellan det falska och sanna, och längta och hoppas, att sanning och tro skulle vinna en gång sin oförgängliga krona. — Du tänker på flydda tider, Karin! — sade