Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1870, sida 2

kier utmanade nemligen prokurator Steenstrup, och under förhören har hr Topsöe förklarat sig för ansvarig delegare i donna utmaning, och enligt den precedens, som skapats i den bekanta saken emot redakr Watt, kunna de begge herrarne säledes vänta sig åtta dagars tyst ensamhet. Enligt hvad som förljudes, ämnar hr Topsöe ofvanpå detta rekreera sig med en länge tillämnad resa till Schweiz, der han med sin familj kommer att uppehålla sig i omkring ett års tid. Bland de många andra stridigheter, jag i början af mitt bref omnämnde, är det otvifvelaktigt den mellan naturforskarne, som väckt mest uppmärksamhet och äfven är af största betydelse. T r är det dock härvidlag icke vetenskapliga, utan endast personliga frågor, hvilka diskuteras med en ifver, som helt säkert vore värd en bättre sak. I spetsen tör det ena, visserligen minsta, partiet står naturforskningens officielle representant, professorn i zoologi vid universitetet och sekreteraren vid det kungliga vetenskapssällskapet, etatsrådet Steenstrup (sör öfrigt en bror till den ofvan omtalade prokuratorn Steenstrup); i spetsen för det andra stod den nyligen aflidne professor Kröyer, kring hvilken en stor skara af våra yngre och begåfvade zoologer samlat sig. Såsom man måhända torde erinra sig af den nekrolog, hvilken jag i ett föregående bref meddelat, led Kröyer under sitt lif många och hårda kränkningar; han kom ald:ig att intaga den plats i vår vetenskapliga verld, som nsynen till vetenskapen mindre än synen till honom sjelf kräfde, och hans ingar skjuta alla med en mun skulden ör på etatsrådet Steenstrup. För de invigde var den å begge sidor sjudande harmen lätt märkbar äsven genom de beslöjade yttrandena i de vetenskapliga tidskrifterna; men vid Kröyers död utbröt den i full låga och är nu i full gång. Ester Kröyers frånfälle meddelade neml. en af hans lärjnngar, sil. doktor Vilhelm Bergsöe — hvilken äfven gjort sig bekant såsom den talangfulle författaren till de båda stora romanerna ,Fra Piazza del Popolo och ,Fra den gamle Fabrik — i den härstädes utkommande , Illustreret Pidende en utförlig biografi öfver honom, och i denna häntyddes alltigenom på ett så omisskänneligt sätt uppå den förstörande och förlamande inverkan, Steenstrup ständigt skulle ha utöfvat på Kröyers hela verksamhet, att den förstnämnde ej gerna kunde tiga dertill. Ilan anmälde sig nemligen såsom den träfsade och upptog utmaningen, och nu följde från Bergsöes sida en utförlig, dokumenterad framställning af det, som i biografien endast var svagt antydt, hvari icke blott etatsrådet Steenstrups betydelse som menniska, utan ifven bans förtjenster som vetenskapsman iro behandlade på ett alldeles skoningslöst tt. Steenstrup har ännu ej funnit sig föranlåten att besvara detta angrepp, och ett svar skall i detta fall också säkerligen ngalunda falla honom lätt. — Redan någon tid innan denna händelse nträflade hade en annan af Kröyers lärungar gjort etatsrådet Steenstrups verksamhet som naturforskare, isynnerhet för å vidt denna egde sammanhang med hans ställning såsom sekreterare i det kgl. etenskapssällskapet, till föremål för ett nycket skarpt angrepp. Den som läkare och naturforskare lika ansedde d:r Bergh nade från en tysk reseexpedition emottagit sla densammas insamlade material af lötdjur till undersökning, med erbjudande utt få sina studier deröfver upptagna i det yska reseverk, som skulle utkomma om editionen. Ledd af en naturlig och cker känsla, föredrog d:r Bergh att länvända sig med sitt arbete till vetenkapssällskapet, der det också blef emotaget, men der man med en mindre pasande futtighet nekade honom det antal copparstick, han från början begärt. Skullen härför skjuter d:r Bergh uteslutande vå etatsrådet Steenstrup och begagnade anledning häraf tillfället till att uti ett vostskriptum till sin afhandling rikta ett nycket skarpt angrepp mot sällskapet amt att bland annat visa, hvilken orättis behandling flera aflidna vetenskapsnän, som varit etatsrådet Steenstrups notständare, fått lida då de hänvände sig ill honom med begäran om sina arbetens ipptagande i sällskapets skrifter. Den itik, som d:r Bergh använde på hela lskapets verksamhet under den följd af som det existerat — en kritik, för sen för öfrigt nästan alla Europas a sällskaper för ögonblicket äro föreål — innehåller så mycket sannt och vederläggligt, att man utan tvifvel kan mderskrifva den i de flesta punkter, ch sällskapet har också ej försökt att endrifva den. Deremot har etatsrådet