Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1870, sida 2

— Sådana kunskapare hafver jag, herre... och det är min begäran till eder, att I nu villen höra till dessa tidender. Jag säger eder, det gäller eder makt i Sveriges rike och kanske edert lif... Min man står härute, viljen I, att jag skall inkalla honom? Marsken lade armarne i kors öfver bröstet och såg fortfarande på mannen, och allt mörkare blef hans blick, allt mera hotande pressades hans läppar tillsammans. Det var liksom om han behöft tid att låta sitt öra vänja sig vid blotta ljudet af det onda, som innehölls i de at höfvidsmannen uttalade orden. Och med hufvudet och hjertat fullt af all fröjd och sällhet, hvaraf han njutit, föreföll det honom, som om han kommit från en himmel, der allt var klarhet och ljus och frid, ut på en mörk hed bland tistlar och törnen, der hans fötter trampade bland hväsande ormar. -— Låt det ske fort! — sade han slutligen och såg ut genom dörren till den af ett flämtande sken upplysta gången, der de två närmaste svennerna skymtade fram. Höfvidsmannen skyndade mot dörren, sannoikt för att inkalla mannen, hvilken kommit med le vigtiga tidenderna, men marsken tyckte utan tvifvel, att ett onödigt dröjsmål skulle på detta sätt åstadkommas, och derför skyndade han efter, gick förbi höfvidsmannen och trädde ut bland svennerne i len dunkla gången. — Hör hit, karl — ropade han — hvad för lu med dig för onda tidender på min glädjedag? Något svar följde icke, men bakom honom klappade höfvidsmannen tre gånger i händerna, och ögonblickligen var marsken alldeles inklämd nellan de mörka svennerne, hvilka pressade sig omkring honom så fast och hårdt, som om de varit mält jern, hvilket gjutit sig omkring honom och lötsligen stelnat. Han försökte röra sina armar, an sökte genom en häftig kringkastning göra sig ri, men det var förgäfves. Att ropa på hjelp hade