Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1870, sida 3

öppna och friska anlete, måtte det talet hafva varit synnerligen till förmån för den förre. Och längst bort i salen i en fönstersmyg, der hon litet emellan skymdes undan af förbivandrande riddare och jungfrur, stod en liten flicka, så täck och ljuflig som en liten elfva, och hennes stora ögon hvilade på de båda ynglingarne, och hon log så godt dervid, att hon nästan fick tårarna i ögonen. — Vi komma nu att vara mycket tillsammans, menar jag — sade Thord — ty jag skall blifva marskens sven, liksom du, Nils! — Det gläder mig — genmälte Nils, öfver hvars ädla drag en matt anstrykning af dysterhet hvilade — det gläder mig, ty du skall veta efter det ringa som jag kan förstå, så beböfver din frände goda vänner omkring sig. — Och en sådan kan han lita på, att han skall finna i mig! — sade Thord trovärdigt och med ett allvar, som klädde honom väl — jag vill ej derutinnan brista, äfven om ett sådant öde skulle förestå mig, som man berättat mig, att du så när hade dukat under för. Nils log vemodigt, och såg utåt salen. Der stod hans herre så öfverlycklig och talade med sin brud, och det var, som om hans blick dervid blifvit snarare mera mörk, än förut. Han såg åt motsatta ändan af salen, och nu drog helt plötsligt ett blidt leende öfver hans anlete. Thord följde riktningen af hans blick och fick sigte på sin lilla syster, och äfven han log ett vänligt leende. — Hon liver ej få en blund i sina ögon i natt för blommorna, som du gaf henne, Nils! — sade han och slog denne förtroligt på axeln. — Men hon vill tacka dig... kom, så följas vi åt till henne! Nils var genast färdig, men han bade knappt tagit ett par steg, så var det någon, som ryckte honom i den korta axelkappan, och ban vände sig om. Det var den gröne riddaren, som denna dag