Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1870, sida 3

——— —T—222k2—AA ——— —— qvinna. Den man fanns icke, som var så sorgsen, att han icke glömde sin sorg vid hennes åsynOch hela dagen stod folket sedan och såg upp emot slottsfönstren, om man skulle få se en skymt af brud eller brudgum. Uppe på slottet var det ståtligaste gästabud anrättadt, och borden svigtade under bördan af silfver och guld och rätternas mängd. De ädlaste viner flödade. Claret omnämner rimkrönikan såsom vid detta tillfälle drucket. Knappast behöfde marsken förnya den uppmaning, som han uttalat i sina bjudningsbref till bröllopet,att de skulle komma till honom till Stockholm och der bafva sin skämtan med glädje och fromma. Glädjen och skämtet steg allt högre, ju längre måltiden varade, och man såg till och med sådana anleten, som sällan eller aldrig brukade le, liksom smittas af den allmänna stämningen och tillåta sig en och annan friare min eller åtbörd. Medan man ännu satt till bords tändes facklor och vaxljus. De förra voro på ett konstrikt sätt förfärdigade och förgylda, så att de togo sig synnerligen väl ut, isynnerhet der väggarne voro behängda med mörka tapeter. Under hela måltiden blåste marskens , pipare och basunare och bombarne slogo på sina pukor af hjertans lust. Efter måltiden blef det dans, och marsken dansade med sin sköna Karin, och der fanns ej ett öga i salen, som icke beundrade dem båda. De öfriga dansande paren snarare bidrogo att förhöja behaget af att se de förra, än draga uppmärksamheten ifrån dem. Det hindrade dock ej, att alla de dansande med hjertefröjd svängde om i salen, och glädie strålade ur hvarje öga och log på hvarje läpp. När dansen var slut, kommo af en händelse Nils Bosson och Thord Carlsson (Bonde) att stå vid hvarandras sida. De kände hvarandra föga personligen, men Thord hade hört talas om Nils, och att döma at den välvilja, som glänste i hans